Flickan och halva alfabetet

Jag är ett vuxet bokstavsbarn.Tjejer med neuropsykiatriska funktionshinder är ofta snällare och försöker släta över sina problem får vi lära oss.Normalt skulle jag tänka med ett stänk av irritation;äh,det är bara så de vill att tjejer ska vara.Men just nu känns det som en lättnad.Varför?Jo,för det förklarar saken för mig.

Först när jag började fundera över om jag kanske har ad/hd tänkte jag;men gud,jag var ju ganska snäll som barn.Inget problembarn direkt förutom att jag lätt missförstod andras avsikter,hamnade lite på sidan om eftersom jag kände mig fel och framförallt;INTE KUNDE KONCENTRERA MIG.
Och jag var ”flamsig och tramsig” man sa då.Kunde balla ur över småsaker,gapskratta,fåna mig och jag satt med M och tecknade humorserier.Det var inte alltid en nackdel att vara ”flamsig och tramsig”,man hade kul åt saker andra inte begrep.
Men jag slogs inte mer än ett par gånger,var egentligen inte klassens clown och hade inte heller Ty Penningtons(Mr Extreme Home Makeover ni vet,han som studsar runt och alltid har en replik på lager) sociala energi och extroverta personlighet.Men fötter och händer var sällan stilla.Något rörde sig i mina lemmar och nerver som om det suttit en ond pyssling däruppe i hjärnan och dragit i trådarna för att jäklas med mig.Speciellt när det var viktigt att koncentrera sig.Förstås.
Men jag var förstås då ”flamsig”(detta vidriga invektiv när det kommer från en vuxen),det är jag än idag.Det är lätt för mig att ha kul på ett barns nivå,att garva med när jag tillexempel läser Pernilla Stalfelts kul böcker om bajs och hår för dem.

(fortfarande kul!)
Men det var en dödssynd i min familj,att inte koncentrera sig.Koncentrerade man sig inte var det nämligen inte synd om en och man behövde inte hjälp,man var bara lat.

Problemen följde mig från förskolan där fröken Ylva ständigt påpekade att jag inte hängde upp mina ytterkläder och aldrig avslutade mina projekt.Började på en teckning,avslutade den inte utan blev missnöjd med något och tog ett nytt,rent papper som jag fyllde med som råkade finnas i huvudet på mig den minuten.Ingen stor grej tyckte jag då.
Men trots att förskolan påpekade detta fattade ingen att det kanske inte var mitt fel.
Jag kunde läsa och skriva flytande när jag började ettan,inte var det något fel på mig.Jag var bara lat,sa man.Rita gjorde jag helst,men vilken unge gör inte hellre det?
Få saker är så skadliga för ett barn som att höra invektiv som ”lat” när man gör sitt bästa men saker bara inte blir som man tänkte sig.Då var det däremot okej att säga så.Lärare sade det.Föräldrar sade det,om än med skammens rodnad på kinderna,hon är bara lite lat.Bättre lat än tramsig och ännu värre,dum.

Jag var dyskalkyliker dessutom,jag hade alltså mattesvårigheter i stil med dyslektikerns problem med bokstäver.Siffrorna triggade min själs flyktbenägenhet ut genom fönstret.Lärarna fattade ingenting,eller de kanske tyckte att okej,hon klarar väl sig ut som godkänd och än sen.Och jag fick som straff sitta av en timme i veckan med en speciallärare i matte som hade dålig andedräkt,tillsammans med några andra som kanske också led av koncentrationssvårigheter,eller kanske bara hade svårt för matte.Vad vet jag.
Jag var ”flamsig” sa tanten.Och hon sade det till min mamma som skällde ut mig och jag byggde upp en värkande mur som skulle hålla oron borta,men jag lyckades bara låtsas.

Min pappa var ett MBD-barn som man sade på den tiden.Så det är väl som man säger,det springer runt i familjen*haha*.