Skip navigation

Monthly Archives: januari 2008

Andres Serranos utställning a History of Sex visas just nu våningen ovanpå vårt lilla bibliotek.Eftersom jag ändå har vägarna förbi för att hämta sonens låneböcker som han inte fick med sig från skolans besök där tidigare idag,så ska jag nog gå in och se den samtidigt.Om mammor med spädbarn kommer in på en utställning med 18-årsgräns vet jag inte.Jag känner mest till ”Piss Christ” av Serranos verk,så det ska bli spännande eftersom jag ville bli fotograf en gång.
Att bläddra i fotokonstböcker är fantastiskt kul.

Och vad gäller Kd:s moraliska dilemma så håller jag fast vid att den som gapar högst av indignation är den som är mest fascinerad egentligen.Jag tror Kd:politikerna skulle vilja gå in och se själva!

Fast om Alingsås ligger så särskilt i farozonen som ”litet samhälle” med farliga kvardröjande konservativa åsikter vet jag inte.Det flyttar in mängder med utsocknes(som vi)så gubbsen har nog redan börjat vänja sig vid att få sin konservativism utmanad.Tur är väl det.
Men ja,det finns en del religiös konservatism kvar,många frikyrkor och social kontroll.Men vi bor inte direkt i Twin Peaks heller.


(pysselverkstad på konsthallen som nu solar sig i sina fifteen minutes of fame,i november förra året)

Annonser

ha olönsam kultur.Han vill förstås provocera så där lite charmigt från högerkanten eftersom kulturfolk ju brukar vara vänsterorienterade,säkert påhejad av bland annat rättshaveristeliten som brukar ringa Insiders telefonsluss på torsdagskvällarna efter vinaren(har sällan hört någon nykter på det där bandet,det är ett obetalbart nöje att lyssna på).Den som likt Karl Bertil Jonssons pappa Tyko tror att alla som ger bort något frivilligt är kommunister.

Han har jävligt rätt i att hiphop också är kultur lika mycket som vilken gammal kulturform som helst,men att Läckbergs och Marklunds goja ska få tränga ut ”olönsamma diktsamlingar” får mig först att vilja börja hulka och gråta över nätupplagan.
Det finns fantastisk,självsäljande och kommersiell populärkultur,som Seinfeld,men det gör inte att jag bara behöver fantastisk populärkultur.Jag behöver fantastisk impopulärkultur också.

Jag behöver det skönt olönsamma som andningshål och tillflykt när populismen krälar över Pocketshops tio i topphylla.Jag köper det olönsamma på bokrean bland resterna folket som jagar kokböcker och deckare ratar.
Det finns alltid en speciell hylla längst nere vid golvet i något hörn för sådana som oss,en hylla med tunna,häftade volymer som har underbara namn som ”Det herrelösa nätet”(en diktsamling av en poet vid namn Magnus Andersson).
Här har jag hittat några av de böcker som påverkat mig mest.
Som Durs Grünbeins diktsamling ”Biologisk vals” tillexempel.

Läs den,den kanske biter dig men du överlever.

Egentligen är jag nog bara glad att jag får ha bokreans rester för mig själv tillsammans med några andra kufar som rafsar bland halva reaprisetvarorna.Då blir det åtminstone inte ihjälälskat.Jag kanske rent av borde vara tacksam mot Holstein.Får han hållas får jag ha mina olönsamma samlingar ifred.Jag slipper stå och stampa i februarinatten utan kan lugnt sova och sedan plocka mina godbitar ur andras sediment i frid och ro.

Och Gud välsigne koffeintabletterna.Amen

Visa inte baken i amerikansk TV innan klockan tio på kvällen!
Eller rättare sagt,låt inte andra göra det i din TV-kanal.Det kan stå dig dyrt.Om det är extra hemskt för att det råkade vara en kvinnas bakdel förtäljer inte historien.Men jag spekulerar och säger ja,jag tror det.Hade en man visat baken hade det dels varit mer oestetiskt,men också möjligen aningen mer rumsrent.
Tänk bara på TV4-journalisten som blev anmäld av en äldre man för att han råkade få se hennes bröst.Hade han anmält om en man kommit promenerande med bara bröstvårtor?
Om en kvinnorumpa är skadlig för det uppväxande släktet borde mina barn vara färdiga för terapi med tanke på att jag aldrig låser dörren om mig när jag duschar.Och ge för guds skull alla småbarn terapi direkt de kan tala,de kom ju ut ur en kvinnas könsorgan en gång.Bara en sådan sak!Fy,täck över kvinnors underliv när de föder och snitta istället!

Om åttiotalisterna är mer krävande än föregående generationer vet jag inte.
De jag stöter på verkar välgödda sedan sin tidigaste barndom på det glada åttiotalet och nöjda med livet.
Varför skulle de inte vara det?Annars är de inte så annorlunda från oss,det skiljer faktiskt inte många år emellan någon född 1978 och någon född 1982.
Men det går ändå att skapa en konstlad samhörighet mellan sinsemellan olika människor bara grundat på vilket årtionde de är födda i.En slags klan du kan tillhöra utan att uppfylla några andra kriterier än att du är en ”xx-talist”.

Vi fick ofta snällt ha tråkigt vi,vi som tillhörde den generation som snöpligt nog för oss kom precis innan kabel-TV,mobilerna,internet,och det som för så där tio år sedan med behagfull rysning kallades ”multimedia”.
Vi som inte hade internet i skolan,utan på sin höjd några Commodore 64 i en muggig datasal man helst undvek,men som var tjugo-någonting när internet via pipmodem kom in i stugorna och studentettorna.
Vi som var illa tvungna att ha tråkigt ibland ända upp i tonåren,det fanns ju bara två kanaler på TV:n och hemdator var det bara några få utvalda som hade.Och vad kunde man göra på den?!Programmera textsträngar?Spela spel förstås då.
Men det fanns inte många att välja på.

För på den tiden var den hyfsat välutbildade medelklassen nämligen rädd för ny hemelektronik,den hotade ungarnas intresse för skolan och signalerade att akademikernas barn också hade ett intresse för nöjen som inte var helt politiskt korrekta.Vilken skam.Spel-och kabel-TV-världen var ny och föräldrarna obekanta med den.Det fanns inte Cartoon Network och Disney Channel att begränsa,bara en timmes statligt godkänd barn-TV om dagen.Inte mycket att orda om,alltså.
Därmed var det sällan ingenjörernas och läkarnas barn som fick Soda Streamers och videobandspelare,möjligen en dator om barnen lyckades dupera föräldrarna att tro att den kunde vara till nytta i skolarbetet.Men det var i praktiken få som hade de här hemdatorerna.
Föräldrarna,kanske i synnerhet(bisarrt nog kan man tycka)akademikerna,hade svårt att begripa vad de skulle vara bra för.De hade ju själva ingen användning för dem,alltså var de en potentiell fara för barnen.Det är alltid lite skrämmande,det man inte förstår sig på.
Det fanns dock två lyckliga satar i min klass som hade hemdatorer,sk VIC-20.Bägge är numera programmerare.

Som en liten kontrast till mina egna ungars uppväxt med egen mailadress i skolan och ändå kanske apropå inget särskilt sålde jag själv då och då i sjuårsåldern vänsterpartiets dåvarande tidning Ny Dag med min morfar.
Jag sålde nästan alltid slut mina buntar i hyreshusen.De kanske tyckte jag var gullig,tanterna och gubbarna som öppnade.Ibland kom det fram en karamellburk eller så fick udda vara jämnt när det kom till växelpengar.
Om jag nämner det idag får folk gärna något moralpanikartat i blicken,detta sjuttiotal!Jag visste inte exakt vad det var jag sålde,det erkänner jag,men de var trevliga människor och i ”lokalen”(vänsterpartiets lokalavdelnings möteslokal)fanns det både apelsinsaft,tuschpennor och roliga statyer som idag skulle klassas som kultig retrovänsterkitsch.Plus en glasskiosk intill.

Jag har förresten en god vän sedan 14 år tillbaka.
Hon är född i mitten av sjuttiotalet,och har en yngre syster född sista halvan av åttiotalet.Skillnaden mellan deras uppväxt är faktiskt av någon anledning enorm.
Storasyster fick ofta passa lillasyster och handla när mamma jobbade medan lillasyster i sin tur blev otroligt bortskämd av samma mamma och knappt ens gick till affären när hon bodde hemma om mamman bad om ett par liter mjölk.Mamma sade inget om det.
Lillasyster drog sedan på mamman en telefonräkning på 5000,ett resultat av ringande till kompisarnas mobiler.
Mamma lät då bilen stå i ett antal månader eftersom hon inte hade råd med bilförsäkringen,men hon betalade snällt telefonräkningen utan krav på bidrag från dottern.Och köpte sedan Buffaloskor till henne.
En tillfällighet?Kanske.Men jag tycker det är en intressant tillfällighet.

Egentligen är vi nog ganska priviligierade vi sjuttiotalister.
Vi var unga nog att ta till oss internet och förstå användargränssnittet på vilken mobiltelefon som helst utan ansträngning och likförbannat gamla nog att minnas DDR-Sverige innan det försvann för alltid.Allt innan vi ens hann fylla 30.
Jag ser det som en stor förmån faktiskt.
Ja,nog har vi ganska mycket att vara ironiska över,Anders Parment.

En barnfamilj fick ofrivilligt sitt nummer flashat i en ICA-reklam.Och,vilken överraskning,naturligtvis blev de oförskyllt nerringda av en massa tokstollar.
Vad är det för fel på folk?Vad är det med telefoner som lockar fram den den mest primatliknande ,pubertala idiotin hos vuxna människor så till den grad att de faktiskt ringer upp numret vid de mest bisarra tider på dygnet?
Vad jag undrar är förstås VARFÖR man ringer om man nu har tillräckligt mycket fritid att sitta och memorera nummer som med stor sannolikhet är fiktiva.Antingen leder numret ingenstans(troligt) eller så blir man en telefonmarodör som driver någon stackars sate till att vilja slita sitt hår.Varför inte kolla någon nummerupplysningstjänst om man måste veta?

Okej,nu har väl internet avlett åtminstone en del av galningarna från telefonnätet,men frågan är om det inneburit någon förbättring.Jo,det har det nog när jag tänker efter.

Det får mig nämligen att minnas en episod i Göteborg när vi råkat få ett telefonnummer som tidigare uppenbarligen tillhört ett företag(av samtalen vi fick att döma).Man kunde bli väckt vid de mest udda tider på dygnet av samtal med förfrågningar om man ”kan få tala med personalchefen?”.
Tillsist tröt tålamodet och om den namnlöse på andra sidan linjen inte fattade vid första förklaringen att det här är inget företagsnummer så bad jag dem fara åt helvete.Oftast slutade de ringa,men först efter den hälsningen.

Jo,jag kan på sätt och vis förstå varför man vill ringa ett okänt nummer.Men impulsen att faktiskt göra det lämnade jag på köksbordet 1988.Numera nöjer jag mig med att minnas och flina åt forna eskapader på telefonlinjen.Jag ska dock inte upprepa dem här,det vore direkt oansvarigt även om Heta Linjen tillhör historien.

Min man samlar stereoprylar.Jag är allergisk mot saker som samlar damm,så vad vi ska med tre-fyra recievers,ett antal högtalare,tre skivspelare och ännu oräknat antal walkmans och discmans vet jag inte.Vill ha ytor,fria från prylar.
Jag biter ihop och intalar mig att män måste också få ha en hobby som tar plats;-),själv har jag ju mina tyger.
Och apropå tyger så är senaste lockande,möjliga inköpet röd babycord med rosa prickar,den nu så jobbigt populära retrobruna velouren och grå babycord med små rosa prickar.Stilren och fräsch.Äldsta dottern vill gärna ha byxor i det tyget.Och det här:
(från http://www.stoffochstil.se)

babymanchester

Staten måste förresten ha väldigt god koll på oss.Bekvämt och lite skrämmande.Sedan jag gifte mig och fick nytt efternamn har jag till min förvåning upptäckt att bank,H&M,Lindex,ICA med flera företag som jag är kund hos registrerat mitt nya namn utan att jag behövt anmäla det själv.Storebror ser dig?Och sköter det praktiska ibland.Gäsp.Nya identitetshandlingar och VISA måste jag däremot skaffa själv.
Det är väl tur det.

Någon har siktat grön varelse på Mars,ser jag idag.Vilken häftig bild.Tyvärr säger skeptikern i mig att det är en förfalskning,även om det vore så otroligt kul om det någonsin kunde hända något extraordinärt i den här världen.Som utomjordingsbesök eller liv på andra planeter.Världen känns så platt ibland.
Själv tycker jag,och uppenbarligen många med mig,att det ser ut som en liten sjöjungfru som sitter på en sten med armen höjd.
Det är klart.Även en sjöjungfru behöver väl miljöombyte ibland kan jag tänka mig.

Nostalgin skriver min generationsfrände Fredrik Strage om i en krönika i DN,nostalgin som när du blir medveten om den för dig ett steg närmare medelålders,den inbillade,den ljumma,den skrämmande,den som säger att det nya nu börjat skrämma dig och inte fascinerar dig fullt så mycket.Du är för alla under 20 gammal liksom min då 34-åriga mamma var uråldrig för mig när jag gick på högstadiet.
Blaserad.Desillusionerad.Den som tröstar dig när du slutat jaga nya upplevelser och slår dig till ro med dem du har med dig.
Nostalgi betyder förresten i runda slängar ”hemlängtan”(av grekiskans nostos(hem) och algos(sjuka).
Jag sprang på en bok om nostalgiprylar på biblioteket för ett par veckor sen och jag blev väl inte direkt förvånad över att se att min barndoms prylar(scratch ´n sniff-stickers,luktsuddisar och monchichi tillexempel)nu räknas som kultigt.
Men det var också lite plågsamt,sorgligt.Att tiden gått så fort.Det är just känslan av att allting rinner som gör skolåterträffarna så plågsamma,att livet är så kort.

Jag åldras just nu,som alla andra.Skillnaden mellan mig och Kentphlikkan,17 år,är att den epok av frigörelse och upplevd odödlighet hon lever i just nu är en genomlevd historia för mig.
Det jag kallar ”när jag var ung”,ibland med skammens rodnad på kinderna efteråt.Det som hon kommer berätta om när hon blir äldre är samma som jag,den tid hon växte upp i,vem hon blev kär i första gången,hur man klädde sig,vad som var inne.På åttiotalet var det utsvängda byxor jag aldrig,aldrig skulle tagit på mig.Fem år senare tog jag på mig dem.Idag undrar jag varför.
Jag har börjat få ett behov av att berätta min historia,hur ointressant och medioker den än är.Hur det var ”när jag var ung”,även om det inte känns som några eoner sedan.Mitt liv är inget märkvärdigt,jag har inte rest särskilt mycket,knullat särskilt många eller känt många coola människor.

Det spelar ingen roll.

Jag var exalterad på min första popkonsert 1986.Jag var faktiskt det även om jag ironiserat bort den idag.
Barnen har börjat fråga om hur det var ”när jag var liten” och jag tycker,lite till min fasa,om att berätta om det.
Jag minns att jag för några år sen gick igenom säckar med gamla prylar i den fd ”gillestugan” i mitt föräldrahem,mest letade jag efter skrivhäften med brutala karikatyrer(av lärare) och rätt avancerade serier som klassens clown,en av kverulanterna,drömmaren och serietecknaren ritat och gett mig på avslutningsdagen i nian.Han satt längst bak i klassrummet varenda dag i tre år och iakttog med sin penna i näven.Han arbetade sig med van penna bakifrån häftena och framåt,det blev inte mycket skrivet i hans böcker.Några demonstrativa rader på första sidorna kanske.

Fick han en fråga svarade han med ett torrt skämt och belönades med skrattsalvor.Dum var han inte.Han var bara annorlunda.Ville inte,eller kunde inte,koncentrera sig.Han visste att han låg så nära att bli klassad som tönt att han valde en säker väg undan ungars mer skoningslösa behandling av avvikande,och gjorde avvikandet till sin styrka.Han kunde teckna.
Det som andra beundrade honom för och bad därför honom rita serier om Geten,Räkan,spott-Rolf,Åke tråk och andra lärare som väl gjorde sitt bästa men inte lyckades uppnå någon popularitet alls.
Den här killen och jag hade varit lite småkära på ungars vis sedan tvåan men det blev aldrig mer än så.
Men så sista dagen innan vi skildes åt han gav mig sina serier som memento.Eller ja,kära och kära kanske vi aldrig riktigt var.
Vi var båda tecknande drömmare,kassa på matematik och idrott dessutom,som hellre hade velat vara någon annanstans.Vi blev en sorts fränder för att vi båda försökte överleva i en värld som inte riktigt passade oss.Inte för att vi alltid försvarade varandra(för det gjorde vi inte),men vi förlät varandra för att vi då och då tvingades spela med de andra och kanske till och med skratta åt varandras svagheter i andras närvaro för att inte sjunka i allmänstatus.

Jag har googlat på hans namn,han studerar numera filmregi och bor i Göteborg.
Jag hittade aldrig häftena igen,men jag hittade en bunt stenciler från 1982 med information om friluftsdagen i november samma år och klasslistan varav många nu heter något helt annat och någon rent av dött.
Det var en blandad upplevelse av fniss och klump i bröstet av saknad.

Minnena börjar tidigt,från hur min morfars piptobak av märket ”greve Hamiltons bladning” luktade och hur jag lärde mig spela schack av honom till hur det var att växa upp utan kabelteve och internet.
Jag har kommit på mig själv med att tänka ”fan vad ungarna har det bra nuförtiden.De behöver aldrig jaga utlånade böcker på bibblan till skolprojektet,det räcker att kunna stava till Google”.Suck.

Hur min första lägenhet såg ut(en tvårummare med högt,utsiktsrikt och blåsigt drömläge för en nyhemifrånflyttad,förvärvad..hrmmm..genom ”kontakter”) och att jag delade den med en tjej som tillsist mer eller mindre lät en pojkvän flytta in på den redan trånga ytan,hur han sedan stack till Paris utan att be henne följa med,hon grät och skar sig och strax därefter träffade jag min blivande man.Slutade tänka på politik så mycket,blev kanske lite lugnare.
Flyttade till en mindre lägenhet och blev gravid.Och jag inser att jag inte riktigt hunnit med allt som funnits däremellan.Inte är jag 34!Jag är 34.


(Laserdiscen kom 1978 och slog aldrig igenom på allvar eftersom den dels var stor och klumpig som en LP-skiva,dels dyr och sedan på nittiotalet golvades av DVD-n.Men är den kult?)

ibland.Den har kommit tillbaka i sin jobbiga skepnad efter att ha legat lågt några veckor.
Och det är just det som är det värsta med den,att man aldrig riktigt vet vad den har i beredskap åt en och när den sätter upp långfingret i ansiktet på dig.
Om man kan få gå den där långpromenaden med hunden utan att plötsligt få så ont att svetten bryter fram i pannan.Om den ska hålla sig borta medan man sitter på föräldramötet.
Hur ska de kunna veta varför jag plötsligt tvingas resa en mur runt mig själv för att det gör för ont?Varför känns det plötsligt skamligt att ha värk?Varför känns det plötsligt jobbigt att någon annan tittar på mig när det gör ont?
Kanske för att den kan inbilla en att man inte ens förtjänar ett par nya skor och för att den kan få små vardagliga ting att kännas som ett berg som plötsligt reser sig i den lugna skogen och som måste klättras över.

If you can´t beat it,deal with it säger jag åt mig själv.Jag tar naturmedel,motionerar så gott det går utan värk,försöker ignorera den och blockera ut den ur mitt liv.Om det egentligen hjälper vet jag inte,men jag försöker inbilla mig att det gör det.Och det är väl,som Mark Twain sade en gång,det enda man kan kräva av ens en läkare.
Att han eller hon ska inbilla en att man är frisk eller att det inte gör så ont som det faktiskt gör.

Efter kvällsrundan med tokhunden Nemi brukar jag ta en mental kvällsrunda bland de två största dagstidningarnas rubriker,mest kultur och existentiella frågor eftersom politik får mig att känna mig korkad numera,så många som är bättre belästa inom området som det finns.Hursom.
Jag snubblade ikväll över historien om kvinnan som tillbringar ett halvår varje år i en grotta på Gotland.Namnet Maninna låter taget och den tanken stör mig en aning först,jaha,en newageare till som vill leka jordgudinna.Varför inte ta namnet Gaia med en gång?Men det är värkdemonen som talar.Den som ska irritera sig på saker.
Jag läser vidare och sväljer sarkasmerna.Ömsom förstår jag henne och ömsom inte alls,hon är ingen kuf i mina ögon,men feta spindlar vill jag inte ha i taket.Ensamhet kan till och med jag hitta nog i min vardag utan riktigt så drastiska åtgärder.

Jag skulle inte kunna bo i skogen ensam.Nätterna skulle bli förtvivlat långa.Att veta att det smyger nyfikennissar och andra gökar i buskarna skulle göra att jag inte ens skulle kunna sova.Ja,jag är mörkrädd,jag var det inte förr då jag kunde gå ensam hem från krogen varenda helg,men numera vet jag bättre.
Ja,jag är aningen rädd för en del människor.Därför skulle jag inte kunna bli eremit,jag håller mig hellre i närheten av dem jag litar på så känns de jag inte litar på mindre hotande.Och ensamhet kommer väl resten av mitt liv förbli några stunder i badrummet och på hundpromenader.Jag tror inte jag behöver mer.

Drömmar är märkliga för mig,av några speciella skäl.Jag har dels ett antal som återkommit sedan tonåren och några jag aldrig glömt,som stuckit ut ur mängden av surrealistiskt flippflopperi a´la Twin Peaks som passerat genom min hjärna i sömnen i alla år.

Det är dels en jag kallar Independence day,för att den påminner om scenerna i ovan nämnda film där rymdskeppen täcker himlen-och nej,den kommer inte från att jag sett filmen för drömmen kom först.
Sedan är det planeterna.Det är mörkt och jag ser stora planeter på himlen,som om de var mycket nära,inte som månen,utan mycket närmare och de har saturnusringar runt sig.Nej,jag tror inte att de betyder något särskilt,men de är vackra och skrämmande på samma gång.Jag kan vakna och både vara skräckslagen och sakna dem.Det är just rymddrömmarna jag älskar mest och som bitit sig fast.
Ungefär så här kan det se ut:


(bild av Frank Hettick http://www.astronomusic.com/html/links.htm)

Och så vattnet.Antingen sitter jag i en liten båt i en hamn omgiven av stora fartyg och ska ta mig någonstans långt borta i den lilla skorven eller så är det en översvämning,en flodvåg på ingång.Och det hela utspelar sig ofta i en skruvad variant av en bekant miljö,västra centrum i Göteborg,runt Masthugget där jag bodde som nybliven förstagångsmamma.
Det är ofta så med mina drömmar,miljöerna är bekanta men ändå inte.Som en märklig spegelbild av platser jag känner till.
Det finns säkert tusentals tolkningar av det här,jag lägger ingen värdering i drömmarna annat än att de just är väldigt mäktiga och vackra när jag är i dem.Men det var nu länge sen jag hade en av de där rymd eller översvämningsdrömmarna.

Nytt larm på ingång:koffein kan orsaka missfall heter det nu.För det första är det inget nytt.Koffeinets eventuella skuld i missfall har nog de flesta gravida hört talas om,åtminstone jag,långt innan det här.
Förr levde människor långt farligare än vi gör idag och överlevde ändå,den kunskapen är vad som håller mig på jorden när larmen yr ur tidningsuppslagen.
Innan någon nu skriver mig på näsan för att jag låter vårdslös så vill jag bara säga:visst,man ska vara försiktig,men överdriven oro är långt farligare när man är gravid än kaffe i måttlig mängd.

För egen del kan jag säga att jag druckit cirka tre koppar kaffe per dag under rätt långa perioder under mina graviditeter.Småbarn+gravid=trött=lätt att falla för frestelsen att ta en kopp.Inte ett enda missfall hittills,peppar,peppar.Vad bevisar detta?Ingenting kanske.Mer än att det krävs mer än kaffe för att drabbas av missfall.
Oftast är det väl slumpens skördar,säkert mycket sällan något mamman ätit eller gjort.
Gravida får istället det snusförnuftiga rådet(av larmande instans) att äta torkad frukt och idka yoga efter morgonkräkningarna för att stoppa kaffesuget,haha säger jag som vet att cravings är starka och inte så lätt låter sig besegras av hälsokostråd och substitut.Det är alltid lätt att få människor att koppla ur det sunda förnuftet med matlarm,speciellt känsliga är förstås gravida som är en tacksam grupp att vända sig till.
Märkligt nog lär amerikanska kvinnor drabbas av lika många missfall som svenska,trots att det dricks hälften så mycket kaffe där.Slutsats?Vi ska nog sluta oroa oss så förbannat mycket för alla små detaljer och se till helheten.Att allt inte kan påverkas alltid ens med den bästa vilja i världen.

Min son Alexander är nu nere på,halleluja,fyra tabletter Prednisolon varannan dag istället för sex per dag.Stor skillnad kan jag säga redan nu,och han väntar otåligt på att ansiktssvullnaden ska gå ner.

Till sist,som lite humorkuriosa,tänkte jag dela med mig av en gammal favorit från Ali G som jag hittade igen igår:
se honom diskutera knark med en narkotikapolis som först inte riktigt vet om det är ett skämt eller inte.Enjoy!

ser saker och ting ofta lite annorlunda ut.På både bra och jobbiga vis.Några kilo extra här.Har jag damm i hörnen likaförbannat?Är det pennstreck på tapeten där med och vad kom post-graviditetsmagen som aldrig försvinner ifrån?Är svärmor så gammal som hon ser ut bredvid julgranen?Ja,ni vet.
Videokameran på mobilen har aldrig intresserat mig särskilt,ljudet i den blir bullrigt och metalliskt,bildkvalitén grynig och brusig som hos en avsiktligt nerredigerad dokumentärfilm eller musikvideo.
Men i förrgår testade jag den.Först i rent praktiskt bevissyfte,för att bevisa för maken att han faktiskt snarkar.Något han förnekat,eller iallafall tonat ner betydelsen av,men som han nu inte kan dementera längre;-).

Sedan igår eftermiddag spelade jag in barn i kalabaliklek i vardagsrummet.Och insåg att jag måste blivit rätt så immun,den här kameravinkeln är nog vad andra skulle uppleva i samma vardagsrum vid samma tidpunkt.
Hädanefter ska jag dra upp volymen på filmen och spela i örat på maken om han snarkar;-)