Skip navigation

Monthly Archives: april 2008

ta in så mycket mer ondska nu.Jag finner inga ord för mitt hat gentemot svin som Joseph Fritzl.Han har begått ett brott som egentligen överträffar många typer av mord i sin ondskefullhet.Ren sadism som sträcker sig över år och år,så många att det för oss andra känns som eoner sedan.

Ondskan tränger sig på i tabloidform när man passerar kiosker och tobaksaffärer.Man kan inte värja sig.
Jag vill inte veta mer,inte läsa mer,inte se det hemska kyffet där han tvingade henne att leva,föda sina barn och försöka ge dem en tillvaro som åtminstone skulle påminna om världen därutanför.
1984,det känns som ett liv passerat sedan dess när jag tänker på vad som hänt i mitt liv sedan jag var tio.

I ren inlevelsedesperation tänker jag:varför tog hon inte en kniv och dödade honom,högg och högg tills han var borta och inte kunde plåga henne mer?Vem skulle ha klandrat henne för det?Hon var väl nerbruten efter år av misshandel och utnyttjande.Ingen utomstående kan väl någonsin förstå varför hon inte dödade honom.Kanske för att hon till skillnad från sin far inte var våldsam och ond.
Trots att det mesta annat i mitt liv känns positivt just nu tänker jag på Elisabeth och hennes monster till far.Och jag blir kall av hat och ångest.

Annonser

Englas begravning kan på förfrågan av familjen komma att sändas i TV.Tro nu inte att stödet för detta påfund är särskilt stort bland männen och kvinnorna på gatan.Nejdå.Det är nog många,jag också,som tycker att det är lite märkligt.Men å andra sidan har vi inte varit i Englas mammas situation.

Nu börjar det bubbla av oro här och var för att familjen gått och blivit mediaberoende,kanske rent av lite girig.Usch.Vet hut och sörj utan åthävor!
Man kan få lite uppmärksamhet i extrema situationer i Sverige,men det får aldrig övergå i något som någon kan missuppfatta som törst efter uppmärksamhet,eller ve och fasa,att man tror att man är något!

Ja,jag tycker att familjen kanske fattat ett oövertänkt beslut som bett om detta,det finns säkert risk att de kommer tycka att det känns fel efteråt att släppa in kreti och pleti i en privat ceremoni.

Nej,jag kommer inte sitta och titta om den sänds.Men jag är så trött på folks åsikter om hur sorg ska få yttra sig.
Jag har själv råkat ut för ”proffs på sorg”(dvs diakonissor,psykologer och liknande)som talat om för mig hur man sörjer på ett korrekt vis.Jag har sörjt på mitt eget de gånger det behövts,inte alltid enligt regelboken,men det har funkat för mig.

Att sända Astrid Lindgrens eller prinsessan Dianas begravning tycker däremot de flesta tydligen till och med här i Sverige,är okej.Det faktumet kan man ju analysera om man vill,varför sådana personers begravningar anses vara okej för hela världen att dela.Kan man inte resonera så att eftersom dessa människor levt större delen av sina liv i rampljuset så kan de anhöriga få ha begravningen ifred?
Det finns många sätt att se på saker och ting.

Vet ni vad jag tror?Jag tror att familjen upplevt stor tröst och smärtlindring i att få stöd av media och allmänhet.Så stor att det nu kanske känns plågsamt att inse att media och Folket en dag kommer tappa intresset.Det har inget med girighet eller uppmärksamhetssuktande att göra.Bara en rädsla för att smärtan kanske ska göra sig ännu mer påmind när man lämnas ensam med den.
En TV-sänd begravning kanske känns som ett sätt att dels hedra dottern(på ett sätt som känns övermaga för svenskar tyngda av jantekomplex,men fullt förståeligt för den som drabbats av svår sorg och tänker utifrån sin egen situation,i det här fallet en situation som inkluderar en extrem mediabevakning),dels skjuta på den dagen när media inte bryr sig längre,för att den kanske just nu känns plågsam för familjen.
Jag tror inte heller att SVT kommer gå med på förfrågan.De förstår förhoppningsvis att det förmodligen är ett stadium i familjens sörjande som de behöver sina anhöriga och vänner till,någon gång måste ju media släppa taget om dem.

Jag tror de flesta som genomgått en förlust och stått inför dagen när familj,vänner och kanske kolleger tycker att nu får han/hon väl fan ta och gå vidare,kan känna lite av vad jag kanske kan ana där så många andra ser mediatörst och uppmärksamhetssökande.Det är bara en gissning,men ändå.

Nej,nu ska jag gå och sova.

I år skulle min morfar ha fyllt 85 år.Min mormor med.Två viktiga personer i mitt liv som på många sätt var vad föräldrar är för de flesta andra.Min bästa vän på nittiotalet avslutade sitt liv sommaren 1999,29 år gammal.Exkat på dagen 8 år senare föddes min yngsta dotter som nu bär min kära M:s namn som andranamn.

Jag vet inte varför de döda plötsligt kommit tillbaka i huvudet på vissa dagar.Jag har börjat tänka på deras dödsdatum i förväg och det ger just den dagen en viss ödesmättad laddning.Jag låter sorgen komma upp då så den lämnar mig hyfsat mycket i ro resten av året.
5 augusti är mormors dag,6 maj morfars.Man kanske behöver ägna en speciell dag om året åt de döda som betydde mest för en.Som yngre brukade jag samla buketter av vilda blommor på mina morföräldrars dödsdagar och besöka deras grav,de dog ju båda under en tid på året när det finns blommor ute.
Det blev en viktig ritual.Jag tror jag ska återuppta den,även om det nu är en bit att åka.

Nostalgin har börjat göra ont,det kanske blir så när man blir äldre.

Och jag läste någonstans att någon tyckte att låten ”Every breath you take” med the Police är världens vackraste kärleksförklaring.Bah,den handlar om en stalker!Det fattade jag redan som nioåring.Fråga inte hur jag visste det,det bara var en känsla den gav.Därmed inte sagt att det inte är en fantastiskt bra låt.

Nu berättar kvinnor i SvD om hur man upplever män som följer inlärda raggningsknep inspirerade av Neil Strauss´bok ”Spelet”.Ja,där satt den.Two can play that game.
Jag tror få saker skrämmer vissa typer av män som det faktum att kvinnor kan både genomskåda och göra samma sak minst lika bra.

Det är ingen avancerad gissning att de stackars handsvettande männen alternativt ganska framgångsrika ditona som tror att kurser i raggning hos ”lärare” med töntiga alias som kanske (kanske!) hade känts lite häftiga i internets allmänna barndom cirka 1995 ska rädda dem eller förgylla tillvaron lite extra,snart kommer kräva pengarna tillbaka.Fast kanske inte,det vore väl lite som att gå till polisen och tala om att man blivit blåst av ett Nigeriabrev.

Och så ska Statens
filminstitut
ge bidrag på 350 lakan till en porrfilm.Ja än sen.I skuggan av Tre Solar och Angel är det väl helt i sin ordning.

Äldsta dottern är grymt nöjd med sina nya vita tennisskor.Gläder mig med tanke på den tid det tog att välja ut de rätta,tanken på att vi kanske har BrunettBella 2018 i familjen skrämmer mig lite.
Nu återstår bara en vårjacka eftersom hon vid ett kalas i höstas av misstag tog med fel jacka hem,exakt likadan,men i en storlek mindre än hennes egen nya.Lyckades aldrig spåra den.Fan att jag aldrig märker grejerna!Mest för att de yngre syskonen inte vill ha ett plagg med någon annans namn i.
116 ser okej ut,men liiiite kort i ärmarna kanske…usch jag hatar att jaga kläder.

Bok jag vill läsa:min idol Lars Noréns självbiografi.Jag slår apropå Falska spel vad om att den hursomhelst gör mig gladare än valfri bok av Mia Törnblom.Any day now.

Och så har jag fått hem underbara kakformar beställda på Tradera.En ska föreställa en bowlingkägla med klot,men liknar något helt annat,haha. 😛 Idag ska jag bli lite pysslig på riktigt.Bäst att se upp innan jag börjar beställa egna tags till mina hemsydda barnkläder och,ve och fasa,börjar lägga ut bilder på dem i bloggen!Muhahaha….

När jag var barn lärde min älskade mormor mig att vissa saker ska man aldrig ta åt sig av.Skitsnack,rykten,avund tillexempel.En del fick jag lära mig själv förstås.Annat var så uppenbart att man knappt behövde lära sig genomskåda det.
Det satt i ryggmärgen att undvika vissa människor,ting och företeelser.

Ingen kvinna är oersättlig sammanfattar idealet för ett företag som lär ut till män hur man ”raggar” kvinnor som hobby.Nåja,isåfall är väl ingen människa oersättlig.
Avsiktliga citationstecken runt ordet ”ragga” som ger mig sunkiga associationer till sliskiga män som druckit för många shots kvart över två en fredagnatt.Urk.

Vilken osäker man,speciellt under 30 någonting,avundas inte de naturligt karismatiska,kanske inte så sällan lätt narcissistiskt störda männen som får uppmärksamhet bara genom att andas,även om de har skitiga jeans och bor i en andrahandsetta?
Min morfar hade sådan karisma,den bara fanns där.Men han använde den på andra sätt och förblev lyckligt gift från tjugofyra års ålder tills han dog vid sextiofyra.Han var inte på något sätt narcissist.
Möjligen idealist på en mängd vis mina eventuella läsare kanske minns att jag skrivit om förr.
Jag lägger inga moraliska aspekter i hur man väljer sina relationer,men det finns två stora aber i det här konceptet i min mening.

Den självklara synen på kvinnor som objekt att jämställa med en pappmugg.

Är männen ärliga i sina avsikter och låter kvinnorna ifråga förstå att de bara är tidsfördriv som ses som mycket ersättningsbara?
Jag är förstås medveten om att repliken ”Ingen kvinna är oersättlig” är en catchfras som ska väcka uppmärksamhet.Inte desto mindre smakar den illa.
Om svaret på punkt två är ja;fint.Inga invändningar.Mina egna erfarenheter av punkt två kommer längre ner.

Kvinnor verkar sällan ha några problem med raggning.Vi kanske får köra defensivt för ofta för att ens behöva oroa oss över att inte bli sedda eller få bekräftelse 😀 .Jag minns tack och lov knappt kroglivets fantasivärld längre.Den tillhör första halvan av nittiotalet,medan de flesta fortfarande var hänvisade till krogen eller föreningsliv för målmedveten connecting med det motsatta könet.

Hav förtröstan alla män under 30 med osäkerhetshandsvett,nu kan man alltså betala en fet summa för en kurs och få lära sig av lärare med talande alias hur kvinnor ska tas på krogen,a´la zoologisk modell.Om det funkar i kursform eller om det också,likt vid musicerande,krävs en viss begåvning(narcissism)låter jag vara osagt.

Den här typen av man är kul som fiktion sålänge man själv inte stöter ihop med honom i verkliga livet,eller iallafall hans mest verkliga motsvarighet.Ni känner säkert igen honom.
Charlie Sheens rollfigur Charlie Harper i välskrivna ”Two and a half men” är den komiskt stereotypade karismatiske mannen med en dominerande mor i bakgrunden som han straffar genom att se kvinnor som ersättningsbara engångsvaror.Kontrasten är den lika stereotype brodern,whipped(nedlåtande amerikanskt uttryck som används om män som anses ”kuschade”,dvs har tagit den roll som enligt vissa unkna värderingar ska vara reserverad kvinnan),snäll och mån om att vara till lags.Playern vs toffeln.Funkar på TV.

Jag lärde mig tidigt genomskåda den ytliga karisman hos män som betraktar kvinnor som troféer och erövringar som ska ersättas till nästa helg eller löning.Tack vare min far,ska det visa sig.Det är jag honom tacksam för,även om det säkert gått ändå,den hårda vägen.

Nu trampar jag avsiktligt på den gräns jag dragit upp för min blogg och som inkluderar mitt privatliv.Det handlar nämligen om hur det är att vara dotter till en man som skulle kunnat vara en av grundarna till det här företaget.Men det är han förstås inte,även om jag tror att han skulle kunnat lära grundarna av det ett och annat i den här ”konsten”.Helt utan att någonsin ha gått några kurser i ämnet.
Min far har aldrig haft samma efternamn som jag,och därmed är betryggande anonym,ifall någon nu bekymrar sig för hans integritet.

Jag växte inte upp med honom,men historierna om hans ”erövringar” var många och de nådde mig alldeles för tidigt i livet trots att mina föräldrar inte levde ihop.Min kusin,som såg honom oftare än jag,berättade mängder av historier och vi skrattade så vi tjöt av det.Pappas jobbiga historia blev ett skämt,det är ju så barn ofta hanterar det som kanske är lite pinsamt och jobbigt.Speciellt om det inkluderar föräldrar.

Det var lite plågsamt kul när pappa blev stalkad av försmådda kvinnor brev-telefon-och besökledes,kvinnor som inte tyckte att det ingick i avtalet att dela honom andra eller att bli avpolletterad efter en vecka.Jag skrattade och skämdes samtidigt.Fascinerades.Skrämdes.
Tyckte kanske att han förtjänade det,samtidigt som jag kände anhörigskuld inför kvinnorna han sårade genom att inte ha varit klar med sina avsikter.

Vad var min far för en människa egentligen?Sårad av sin mor enligt klassisk freudiansk modell?Dålig uppväxt?Störd?Olycklig?Helt enkelt en vandrartyp som aldrig kan leva med en enda människa hela livet?
Eller bara begåvad med en sällsynt karisma?Det är sådant barn funderar på när de vuxna inte kan hålla vuxenlivet borta från barnen.

Till pappas försvar ska jag säga att han var och är både framgångsrik och trevlig,men kanske inte direkt ärlig mot de kvinnor han har haft i sitt liv.Glömmer att de är människor med känslor.Som reagerar som människor med känslor när deras förväntningar krossas.
På ett sätt kanske jag ska vara tacksam mot min far som lärde mig genomskåda skitstövlarna.Han ville aldrig själv att jag skulle falla för män som han-kanske för att jag var en av få kvinnor han såg som något annat än en potentiell erövring.
Jag kan inte uttala mig om hur vanligt det är med kvinnor som ser män på samma sätt som min pappa ser kvinnor.Jag vet helt enkelt inte.

Jag vill däremot slå ett rejält slag för den trevliga,ärliga,schyssta killen som enligt ovanstående företag är att förakta.”Choden”.Han som ingen kvinna påstås vilja ha.Han är gravt underskattad,framförallt av männen själva.Och framförallt vill jag att alla ska veta att ingen ska få tala för mig om vad jag föredrar eller vill ha,för att jag är kvinna.
Sedan får förstås den som vill betala feta summor för att de tror att kvinnor inte kan genomskåda påklistrat snack.Vissa kanske inte kan.Men då lär de sig oftast snart.

Nu ska jag hämta barn på dagis.

Är åttitotalisterna sårbarare än föregående generationer?Vill de verkligen ta livet av sig för ett negativt intagningsbesked?
Aningen mer orealistiska i sina målsättningar kanske de är,vi nöjde oss i regel långt upp i gymnasiet med att sitta hos SYO och babbla om veterinärdrömmar,kanske ville man bli polis,journalist eller jurist om man hade riktigt ambitiösa föräldrar i bakgrunden.Media fanns liksom inte än.
Men om man nu aldrig nöjer sig med mindre än allt så blir man ju så jävligt som livet kan vara ibland sittande med inget,kanske oftare inget än allt.Eller så reser man sig,borstar av dammet och plockar upp skärvorna.Något kan man ju nästan alltid sätta ihop av dem.

Själv föll jag in i en djup kris av att inte komma in på litterär gestaltning-utbildningen på Valands konstskola.En utbildning som då,1995,tog in 12 sökande av ett par tusen eller vad det nu var.Något åt det hållet.Men det kalla faktumet hjälpte inte mot ångesten.
Jag fick prova det dåvarande innemedikamentet Prozac,som säljs under namnet Fontex här i Sverige.Jag behövde den verkligen,men samtidigt kände jag mig lite naivt avantgarde som fick sälla mig till alla deppungdomar som förläst sig på ”Prozac,min generations tröst” av Elizabeth Wurzel,en av dåtidens bästsäljare.Jag delade schysst lägenhet i ett fint område i Göteborg och allt hade väl kunnat vara rätt bra om det inte varit för det där intagningsbeskedet.Satan.

En utbildning är ju bara en utbildning,det funkade inte att ge upp hela tillvaron för den men den plågsamma insikten fick jag och medicinen komma till själva.Det tog en hel del ångestattacker och overklighetskänslor att komma dit.Har man hängt upp tillvaron på en dröm är det risken att det så blir.
Jag tröstade mig först i panik med att arkeologi var häftigare och där kom jag in.Nu blev jag inte färdig där heller eftersom jag fick barn,men jag kom iallafall ur vad jag trodde var en brusten livsdröm inget kunde läka såren efter.

Jag hoppas att det är ett allmängiltigt problem alla ungdomar tampas med någon gång i livet och ingen generationsfråga vi ser här.För OM det nu är en generationsfråga,vem ska sopa upp alla krossade åttiotalistdrömmar som curlande föräldrar skapat genom idogt självuppoffrande?Säg det.

bortom allt förnuft och ropa efter blod när vi blivit utsatta för oförrätter är en ädel konst.Englas mamma kan den.För egen del avslutar jag bloggandet om den lilla tjejen som for så illa en dag när hon skulle få cykla ensam och känna sig vuxen kanske för första gången med att konstatera att vissa människor kanske nått oerhört mycket längre än vi andra på vissa punkter.

Eller så vill vi genom sätta ord på hatet lindra åratal av samlad livsvärk som finns inne i oss och som kom till ytan när vi konfronterades med en mammas sorg efter sitt barn.Det blir tillsist mer än självterapi,det blir egoistiskt.Narcissistiskt.Vem som helst kan sitta och hata bakom en datorskärm.Det är ingen konst.
Englas mamma hjälps inte av att man sitter och vräker ut sin självklara avsky mot en man medelst diverse intrikata mordiska fantasier,när han bäst borde tigas ihjäl,inte få uppmärksamhet och aldrig någonsin mer få tillfälle att skada någon.

Jag känner sådan respekt för Englas mamma för att hon betonar kärlek istället för hat,detta trots att de flesta andra som inte ens lidit hennes förlust ropar efter blod och hängning med detaljrika beskrivningar av vilket gift eller vilken tortyrmetod han förtjänar.Och jag förstår dem,men jag beundrar Englas mamma så oerhört mycket mer.

Jag beundrar henne för att jag själv förmodligen skulle vara helt förstörd av ilska,hat och sorg om något sådant drabbade något av mina barn.

Corinne Maier heter en fransk författarinna,psykoanalytiker och tvåbarnsmamma som tycker att barn är i vägen och har radat upp 40 skäl att inte skaffa några.Barn är enligt henne inte bara i vägen,de förstör sexlivet,arbetslivet,samlivet och friheten.
De är högljudda och när det är som värst hemma ångrar hon rent av de barn hon redan har,två stycken på 11 och 13 år.Hon erkänner det förmodligen med ett leende i mungipan och om hon rent av ler i mjugg över alla familjemytomaners indignation över att hon punkterar föräldramyten så har hon min fulla förståelse.

Corinne har förstås rätt,barn ÄR i vägen om man när man blir förälder börjar beröva sig själv rätten till att ha kul,rätten till att ha mänskliga svagheter,rätten att inte vara perfekt.Rätten att vara sig själv.
Den som nu eventuellt förväntade sig att jag skulle bli arg och gå i försvar för att jag själv har ett övergenomsnittstantal barn kan tänka om direkt.

Varför skulle jag bli sur när Corinne visar prov på en häftigt befriande humor,distans och svärta som även den som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att leva utan barn skulle må bra av att ta del av.Man behöver inte ta allt lika  bokstavstroget som en bibelfundamentalist.
För sin självdistans skull.
För att göra sitt liv lite lättare,lite mindre tvingande.
För att våga erkänna att man inte är perfekt och inte behöver vara det för att vara förälder.
Det är okej att vara vuxen och äta riktigt snaskigt godis ibland.
Det är okej att vara vuxen och tycka att fullkornspasta egentligen smakar sågspån och att Start är fan så mycket godare än ekologisk mysli.
Det är okej att erkänna för barnen att man tycker att cykelhjälmen känns som en snara om man inte är van vid den.
Okej att nästan inte kunna hålla sig för skratt när stela trettiofemåringar som vill visa att de har barnasinnet kvar sitter i ring,pratar bebisspråk och bankar tamburin på Öppna förskolan,för att de känner att de måste göra det för att vara bra föräldrar och för att smälta in,bli godkända.
Okej att tycka att det är tragiskt när vuxna kvinnor utplånar sina egna intressen helt till förmån för barnkläder och pedagogiska barnspel.
Okej att spela Resident Evil fast man är vuxen och har barn,bara för att det är kul.
Okej att himla med ögonen när kvinnor orerar om sina graviditeter som om de vore de första på jorden som föder barn och dessutom tror att jorden ska sluta snurra runt solen och börja rotera kring dem för att de får ett plus på stickan.

Helt plötsligt har Corinne fått mig att inse att mina känslor är okej att ha.Jag ger ju mina barn kärlek,engagemang,tak över huvudet,mat och kläder ändå,trots att jag inte är perfekt och trots att jag egentligen tycker att barnböcker,sånglekar och barnprogram i allmänhet är dödstråkiga.
Härhemma har vi hellre spelat ”vuxenmusik” för barnen och min egen ovetenskapliga jämförelse visade att de faktiskt tyckte minst lika mycket om det.Så om både barn och vuxna trivs på lika villkor,vad har man förlorat?

Jag ska nu läsa allt som Corinne skrivit,för hon verkar så häftigt anti allt vad den svenska föräldrakulturen står för med sin barnyoga,rytmik,pedagogikångest,barnklädesångest och trygghetsnarkomani.Varför bor man inte i Frankrike istället?
De svenska barnuppfostransprofeterna kan slänga sig i väggen med sats,för att låna ett uttryck en barndomskompis brukade använda till sina föräldrar.

Jag säger inte att vi ska sluta skaffa barn.Det enda jag tycker är rimligt är iallafall att sluta romantisera föräldraskapet och lägga på ok som rent av kan få människor att sluta skaffa barn överhuvudtaget.

Ja,heja matkulturens förlovade land som gör hets till självsvält via webbsidor,tidningar och andra media,olagligt.Det finns så många som vill profitera och parasitera på kvinnors osäkerhet och dåligmående att det är helt underbart att det äntligen markeras en gräns som kan bli straffbar att rucka på.Någonstans måste vi fan säga stopp.
Att det sker genom lagstiftning må vara hänt.
Och innan någon idiot börjar gnälla om problemet övervikt i västvärlden så säger jag:TVÅ FEL GÖR INTE ETT RÄTT!FATTA!Att en tonårstjej eller vuxen kvinna svälter sig till döds eller kräks knogarna blodiga gör inte att färre människor äter skräp eller att fler motionerar mer.Inte alls.
Hurra för Frankrike!

Vad är det förresten för fel på folk som budar på Tradera?Om en vara X kostar 24 kronor med frakten inkluderad på Köp Nu,varför börjar man då buda på utgångspriset på 14 kronor när frakten då går på 11 kronor?
Fundera på den ni.Om någon har ett svar så får ni gärna kommentera.

Ungarna verkar alltid likt nygrodda plantor växa som snabbast vid den här tiden på året.Tröjärmarna är plötsligt för korta,byxbenen är antingen för korta de med eller småsunkigt trampfransade vid hälarna eftersom mammas snålhet som så ofta förr bedrog visheten i höstas.Det skulle ju växas i lagom till våren.
Kort sagt är barnkläder oftast för små eller för stora när det var tänkt att de skulle ha varit lagom.Strumporna är för ofta trist missfärgade i tvätten och noppiga efter flitigt användande,så det är dags att gå ut och fylla på färgglada strumpor i trepack och annat förbrukningsmaterial som går åt i en storfamilj.
Mina egna ungars garderob är förstås omfångsrik av begripliga skäl och våra välfyllda barngarderober väcker ofta en skräckfylld nyfikenhet hos folk på besök.Oj,hur administrerar man dessa klädmassor??Det kräver sin tid kan jag säga.Ibland får det räcka att nödtorftigt vika ihop och lägga det nytvättade i rätt trådback.Gott så.

Det finns bara två klädkedjor här i stan som säljer barnkläder som är realistiska även till ordinariepris för oss som inte kan eller vill lägga 250 kronor för en långärmad t-shirt eller 500+ för ett par jeans.Nya gallerian har tyvärr inte lockat till sig min favorit H&M än,men de två andra stora kedjorna finns där förstås.
Helt okej kläder till bra priser.Man får användbara och sköna kläder som barnen inte klagar över.Vad mer kan man kräva.
Ofta säljer de numera mer eller mindre uppenbara kopior av de populära danska sjuttiotalsplagierade barnkläderna.Från de progginfluerade,träskorejäla Småfolk och Katvig till det mer flashiga Molo.

Man kan ju tycka att vi som själva var små på sena sjuttiotalet borde sky politiskt korrekt brunt,orange och frottéstretch som pesten,det hade känts sundast på något sätt.Men det gör vi tydligen inte,för då hade inte konfektionskedjorna påpassligt kunnat sätta fingret i luften och konstatera att retro säljer som smör.Mest bland oss som själva tultade runt i hornhinnebrännarorange velouroveraller som barn,bisarrt nog.
Jag KAN inte fälla nostalgitårar och falla i trans över Lindex nya sortiment av helrätta Fem myror-kläder,jag blir taggigt sarkastisk och går trotsigt till det prisvärda ”ta 3,betala för 2”-bordet med sitt enkla,sköna bassortiment utan särskilt besvärande associationer till ens egen barndom.

Fem myror ja.Här har Lindex stött på en guldåder utan like kan jag tänka mig.
En egen nisch i form av ett känt barnprogram som inte är för kontroversiellt,som inte är en direkt kopia av Katvig och Molo,men ändå HELRÄTT och som får pedagogiskt medvetna sjuttiotalistmammor med god ekonomi och modekoll att förnöjt strosa runt i en trekvart och botanisera innan de går hem och lägger upp bilder i bloggen.Utan skuldkänslor över att ha handlat kopior.Utan ångest för att de andra mammorna i barnvagnsmaffian ska titta snett på dem vid nästa nu-går-vi-i-bredd-över-hela-gatan-och-kör-över-hälarna-på-allt-som-inte-flyttar
-sig-promenad i stan.

Själv väntar jag hellre på Staffan Westerberg-kollektionen.Eller varför inte Torsten Flinck läser rysare-kollektionen.Storpotäten t-shirt,det vore något det.Eller varför inte en Vilse i Pannkakan-body för nyföddisen?Fan,Lindex,ta inte den här idén från mig nu=)

När vi gräver guld i sjuttiotalsbarnteve!

På diverse föräldraforum kan cyniker som jag konstatera att de som verkligen vill ha originalen(och har råd med dem utan att behöva trampa vid dörrarna när det är dags för rea)inte är glada över att samma chica mönster nu finns till salu för halva priset hos Kedjorna.
Retrostuket är nämligen så mycket mer än bara simpelt mode,det signalerar en slags subtil medvetenhet föräldrar emellan,medvetenhet om allt från genusfrågor till medvetenhet om kvalitet.
Det signalerar rent av klasstillhörighet.Eller ska jag snarare säga mammor emellan?Män bryr sig inte,verkar det som.De få gånger jag ser män i klädbutikerna står de apatiskt och vaggar en barnvagn med ena handen medan blicken far iväg i fjärran eller så fingrar de på mobilen.

Ibland undrar jag om vi kvinnor mer eller mindre omedvetet ser våra barn som accessoarer.Varför skulle vi annars gå på tricket matchande mamma-barn outfits i sparkdräktsmönster?Varför ägnar vi så förbannat mycket tid åt kläder?
Vi verkar ju ändå strunta i vad barnen tycker och gå efter egen smak.Iallafall att döma av alla Traderaförsäljningar av nyinköpta dyra kläder som barnen enligt annonstexten ratat.
”min dotter gillade den inte”,”aldrig använd,föll inte sonen i smaken”.

Inte är det väl barnen som vid några månaders ålder eller innan de ens är födda ber om dyraste barnvagnen eller babyoutfit med de rätta ränderna från den rätta butiken?Gör vad du vill med dina pengar men erkänn att det är för din egen skull.
Äsch,nu är jag dödstrött på retro.Jag skapar en egen anti-trend och bojkottar läskiga sjuttiotalsmönster som till och med ungarna ryggar inför.Undantag görs bara om de själva vill ha.
Hädanefter ska barnen själva få välja,så slipper jag dessutom påprackade tvångstankar och barnklädesångest.

Nej,mina vänner.Kläder är inte bara kläder,inte ens för barn.Så försök inte köra med klyschor som ”det viktigaste är att du trivs i dem och att de är sköna” till dem när de blir tonåringar och står i timmar på JC för att välja rätt jeans,de kommer att ha genomskådat dig för länge sen.Förmodligen gjorde de det redan i förskolan.