Skip navigation

Monthly Archives: mars 2008

Affärslivet här i stan har satsat på stort och igår invigdes etapp ett av ett nytt köpcenter mitt i centrum av en stad som förutom villafälten i utkanterna mest består av pittoreska låga trä-och stenhus.Arkitekten verkar ha hållit glaskåtheten inom kontroll.Wow.Ovanpå centret byggs exklusiva bostadsrätter med terrasser som kanske ska påminna om New York penthouses,vad vet jag.
Innehållet i The Mall är typiskt för vilket köpcenter som helst i vilken stad som helst i det här landet;kläd/sport/sko-och inredningskedjor,espressobar,kaffehandel,blå LED-ljus instoppade här och var i tak och väggar och så förstås en försvarlig mängd glasväggar.

På väg hem i snömodden såg jag så att oj,det var ju invigning och nog var det folk i rörelse överallt(annars brukar det tunnas ut efter 17:30).Öppet till åtta.En liten scen där jag förmodar att det kanske hållits någon talangtävling av typen ”småtjejer i 8-16års åldern sjunger Trackshits och schlager”,hade rests och höll på att tas ner.
Gick in i leksaksaffären,köpte två påsar vattenballonger,färgpennor och en Happy Bunny-plånbok åt mig själv(min gamla avmagnetiserar mina kontokort)med texten ”It´s all about me,deal with it”.Vid kassan visade det sig generöst nog att alla kunder fick en present åt sina barn,ägarinnan visste förstås att jag hade sju barn och jag fick en fin påse med saker med hem till mina överlyckliga ungar.

På bageriet T`s stannade jag och handlade bakverk.Ägarna är trevliga och man får på småstadsvis nästan alltid en stunds prat om ditten och datten.Tjejen vid disken påpekade att det varit mycket folk i rörelse på grund av invigningen,ja,det hade till och med varit kö vid entrén för det delades nämligen ut*trumvirvel* en tygkasse åt de första hundra kunderna eller något sådant.Ja,naturligtvis.Något ska de ju ha för att de köat.
”Så jäkla typiskt den här stan,pinsamt!”,skrattade hon.Och vi skrattade i milt cyniskt samförstånd,samförstånd är alltid extra tillfredsställande om det återfinns hos någon människa man bara råkat på av en slump.
Kanske kommer det finnas något värde för samlare av lokalmemorabilia i de där kassarna om femtio år.Man vet ju aldrig!
Till småstadens försvar så ska jag inflika att jag tror att det är så inte bara här utan i varenda småstad i hela världen mer eller mindre.
Man må ta det onde med det gode.I Göteborg fick man ju aldrig priviligiet att bli igenkänd och få en pratstund när man handlade.Det andra kan jag väl leva med.Jag kanske håller på att bli gammal,vem vet?

Hade jag bott i Hufvudstaden hade jag gått och sett Hemliga rum som visas för en dag lite varstans i staden.Jag var som liten ett konstigt barn på det sättet att jag faktiskt tyckte om att gå på museum och se på fornlämningar,minns en gotlandssemester 1980 när jag glatt ville stanna i varje vitkalkad medeltidskyrka vi passerade.Inte många av mina jämnåriga delade det intresset.Och intresset för det mystiska,lite dolda och förgångna finns kvar.Gå och se om ni har vägarna förbi Stockholm!

En kortvariant av magsjuka har gått som en dominoeffekt genom hushållet.Jag har som vanligt klarat mig,på något sätt verkar jag vara nästintill immun mot magsjukevirus.

Jag har ett erkännande jag måste göra.Nej,jag har inga vridna böjelser att dela med mig av annat än att jag aldrig läser modebloggar och kändisnytt.Elin Kling har jag bara hört talas om någon gång när hon användes som försäljningsargument för en kofta på Tradera.
Får jag höra talas om en till förmodad tvillinggraviditet i Hollywood när jag loggar in på min hotmailadress så ringer jag 112 och anmäler MSN för brott mot mänskligheten och mitt privatliv.

”Blondinbella” visste jag inte ens vem det var om jag inte stött på henne via andra bloggar och länkar.”Alla” vet tydligen vem hon är.Och det slog mig att jag kanske har vägrat veta vem denna halvt fiktiva person är.Jag kanske är samma trotsiga lilla monster som jag var när jag var ung och räckte ut tungan åt det mesta som alla andra lagt beslag på och gjort till allmängods-musik,klädstilar,filosofier.Jag är motvalls och trotsig av naturen.Jag föll ur grupptänkandet redan på mellanstadiet när jag började klottra och drömma under grupparbetena,jag blev sedan den som står intill och iakttar med fotografiskt,närmast autistiskt gott minne.Jag är egentligen snäll som en mjölkko,men har svårt att känna mig hemma någonstans.Så lätt det är att bli elak då.Och missförstådd.

Bella Blondin lär hursomhelst vara vårt lilla avlånga lands motsvarighet till känd-för-att-vara-kändfenomenet Paris Hilton,men sådana analogier haltar alltid och aldrig till det svenska jämförelseobjektets fördel.
Ni som levde under sextiotalet minns kanske ”Sveriges John F Kennedy”,alltså Yngve Holmberg.Eller Sveriges Brigitte Bardot,skådespelerskan Jenny Ulving om någon minns henne.

Liknande exempel kan man rada upp i all oändlighet.Och när nu denna källa till kändisskap finns,alltså bloggarna,så börjar jag fundera på varför jag själv bloggar.Inte är det för att dela med mig av mina inköp,klädsmak eller accessoarer iallafall.Kändisskap är inget för mig heller,jag har inte tillräckligt med egolibido för det och min klädsmak är ofta en förvirrad blandning av mammapraktisk H&M-look,Lindex och goth.Eller vad jag nu hittar rent i min ofta osorterade garderob.Inget att blogga om.
Bloggen har tillsist blivit min krönika över allt jag har en åsikt om,som att jag tycker att den där Körberg är en skönt taggig gubbe som vågar häckla nationalhelgonet Carola trots att han själv är schlagerartist.
Nej,jag är inget Carola-fan för den som nu undrar.Varför ska jag inte gå in på,det vore att sjunka till Schulmannivå.

Jag funderar vidare på om bloggar verkligen kan bli monster som tar över för mycket av ens tankeverksamhet som den lär ha blivit för Linda Skugge som enligt utsago ska ha blivit helt absorberad av elaka kommentarer och reaktioner läsarna lämnade efter sig.Kanske det.Jag blir barnsligt glad om jag får uppskattande kommentarer,för det bekräftar för mig att jag inte är så ensam med mina åsikter och syn på världen som jag alltid trott.
Det är däri glädjen ligger för hundar som jag.Känslan av att någon förstått och känt igen.Känslan av att det finns människor som relaterar.

Och förövrigt tänker jag inte läsa en enda rad i varken nätupplagorna eller pappersblaskan under hela helgen.Långfredagen ska vara tråkig och skön.Påskafton,dagen och annandagen ska vara likaså med undantag för någon blitzräd på Ica Maxi för överlevnadens skull.

Ta en riktig retrotripp i påsk-vägra snabbhet och tillåt er att ha tråkigt,gråt ut,var trotsiga.Hylla långsamheten innan den försvinner i glömskan för alltid.Jag tror vi skulle sakna den enormt.

Glad Påsk!

P.S Jag hoppas fortfarande att Blondinbella visar sig vara en konstnärlig installation av någon som vill rikta skrattspegeln mot oss.Vad underbart det skulle ha varit D.S

Alltfler screenar sina samtal(för att använda ett anglosaxiskt uttryck jag tog med mig ur den förnämliga TV-serien Seinfeld).Där innebar det oftast att man väntade tills uppringaren börjat tala in på svararen innan man svarade,i vårt displaysamhälle innebär det att man först verifierar numret på nummerpresentatören som alla har numera.
Är det bekant?Vill jag tala med den som ringer?Vad fan vill någon med ett nummer jag inte känner igen mig?
Känns det igen?Är vi helt enkelt ångestridna så inihelvete över alla armar och tentakler som kan nå oss i badrummet,i sängen,vid frukostbordet,när vi har sex?

seinfeld

Numret på presentatören är å andra sidan ofta antingen skyddat eller okänt eftersom många samtal från myndigheter,företag,vårdcentraler och sjukhus går genom växlar.Andra kommer från privatpersoner som valt att slippa listas på Eniro av olika skäl.
Kanske är de okända privatsamtalen rent av ännu mer skrämmande,något säger mig att så kan vara fallet.
Att människor skulle vara så rädda för telefonförsäljare köper jag inte.De kan man utan större problem tacka nej till eller be fara och flyga om budskapet inte går fram.De är vana och bryr sig förmodligen inte.Själv har jag iallafall ytterst sällan drabbats av automatiska uppringningar från säljare.
Jag tror faktiskt helt enkelt att det är någon slags informationsåldersvariant av social fobi som ger sig tillkänna snarare än telefonförsäljarskräck.Men det vill vi kanske inte erkänna i vårt tidevarv av social mani.Det är fult att vara rädd för sociala kontakter.
Eller kanske är det paranoia om man så vill.Förr var det ett statustecken att ha en svarare som blinkade när man kom hem,då var man någon.Nu vill man vara ifred.

Jag säger det direkt,jag är själv telefonbränd.Hyresgästföreningen i en Göteborgsförort lyckades vid något tillfälle tillexempel koppla sitt larm till min mobiltelefon.Resultatet blev att varje gång deras rörelselarm gick(ofta,tydligen för att någon slarvade med att slå av och på det)ringde min mobil och en automatisk,metallisk röst förkunnade att ett larm utlösts.
Jag fick ringa runt till både Telia och Hyresgästföreningens regionalkontor för att reda ut saken.I början skyllde de bara på varandra-sedan lyckades någon äntligen få slut på terrorn.

Senare ringde människor som jag misstänker skulle till just samma Hyresgästförening fel och jag fick ofta frågan om de kunde få ”hyra lokalen”.Mitt nummer hade förbannats av Hyresgästföreningen.Men jag ville inte byta för det är lätt att komma ihåg,ett sk ”guldnummer”.
-Vilken lokal?,frågade jag alltid artigt och försökte tala om att jag inte hade någon lokal att hyra ut.Jag slutade tillsist svara när samma nummer dök upp igen.Det kändes bättre än att dra till med svordomar.
Detta avlöstes i sinom tid av ett par märkliga samtal från ett annat land där någon talade ett språk jag inte förstod och när jag svarade på engelska fick jag veta att mitt nummer dykt upp på personens nummerpresentatör.My ass att det hade såvida inte jag ringt utlandssamtal i sömnen alternativt att min telefon nyttjas av spöken.

På en gammal adress vi hade fick vi när vi flyttade in ett nummer som tidigare tillhört ett företag som av allt att döma upphört att existera och lösts upp i tomma intet.Kunderna var tydligen helt ovetande iallafall.
Och ideligen fick vi samtal som skulle till ”personalchefen”.Tillsist orkade jag inte svara artigt längre.Jag fräste av och bad dem fara åt helvete.Det var väl någonstans vid tionde felringningen det brast och svaret som sådant visade sig ruskigt effektivt.Ingen sade emot längre.

Jag är alltså telefonbränd.Och har hemligt nummer.Telefonen som sådan skulle jag inte vilja vara utan.Varken mobilt eller stationärt.Sanningen att säga har jag aldrig direkt reflekterat över om någon kanske väljer att inte svara om det dyker upp ett ”skyddat nummer” på displayen.
Jag bryr mig å andra sidan inte särskilt.De som känner mig svarar.Ringer jag på en annons eller liknande förväntar jag mig att vederbörande tar emot de samtal han/hon får.
Ringer jag myndigheter,skola och andra inrättningar så bryr de sig inte heller.Med andra ord ringer jag inte många okända privatpersoner som skulle kunna tänkas rygga tillbaka för ett skyddat nummer.Om det nu ändå är så,det är smällar jag får ta.För med det hemliga numret har jag sluppit många irriterande påringningar,försäljarna är helt borta.

Men jag är en callscreener i perioder,såvida inte barnen är i skolan eller på någon aktivitet.Det kan ju gälla dem.Mobiltekniken har nämligen gjort att människors ringande blivit alltmer aggressivt.De ringer om igen om man inte svarar första gången,ibland med några minuters mellanrum.Man ska ju finnas någonstans där det går att nå en,inga ursäkter duger om man har en mobil i fickan.Ibland kan man rent av bli ställd till svars som ett oregerligt barn om man inte svarat varken på mobil eller hemma.Jo,det är sant!

Och jag inser ibland att jag trots teknikens under avundas de människor som var tvungna att gå till närmaste granne eller butik med telefon när de behövde ringa.Vad mycket trams de slapp.
Jag är ändå ganska trygg i vetskapen att mitt hemnummer inte finns på Eniro och att samtalen därför är någorlunda legitima.Vårt privatliv krymper och kraven på nåbarhet ökar.Med en rasande hastighet.Och där någonstans måste jag sätta upp handen och säga stopp.Iallafall mot dem som inte har något med min familj att göra.Även om jag kan bli trött på dem som likt tjuriga barn med jantekomplex talar om att om den som ringer upp tror att han/hon är något genom att ha hemligt nummer så tänker jag fan inte svara heller.

Så nu är det stopp för SIFO-undersökarna som slumpat fram mitt nummer och vill veta vilka bindor och frukostflingor jag köper just när jag ska göra middag,barnen är trötta och jag är som tröttast i huvudet.Eller när vi äntligen fått barnen i säng och försöker njuta av stillheten.Då vill jag inte snacka bindor,iallafall inte utan ersättning för besväret.

Gör som Seinfeld när han blev uppringd av en telefonförsäljare nästa gång du får ett oönskat samtal från någon som vill sälja tjänster du inte vill ha:
-Jag har inte tid att prata just nu,kan jag få ditt hemnummer och ringa dig sedan?
Försäljaren hummar då förmodligen lite förvirrat och säger slutligen:
-Så kan vi inte göra.
-Varför inte det?Gillar ni inte när folk ringer er hemma?
-Eh,nej…
-Dåså,då vet ni hur jag känner mig.Adjö!
Klick.Problem solved.

Fick påringning av ett stycke gullig liten tant från Jehovas vittnen för en dryg vecka sedan.Hon hade med en bunt broschyrer om ett rekryteringsmöte som skulle hållas några dagar senare,jag tog emot för att med gott samvete få stänga dörren och återgå till vad jag nu höll på med.Jag är inte fientlig mot tro och religion alls,däremot en aning så mot dem som tror sig ha rätt och alla andra fel.Hursomhelst.

Jag glömde i princip bort henne så snart dörren slagit igen.De vandrar i grannskapet i perioder,de här tanterna som jag antar arbetar på utlovad framtida provision och förmåner likt barn som säljer jultidningar.Oftast på till synes ofruktsamma tider när få är hemma utom småbarnsföräldrar.
Idag återkom samma tant jag nästan glömt,olägligt nog medan barn just var nyss hemkomna från skolan,den snart tvåårige sonen och treåriga dottern var nyss uppstigna ur badet och givetvis inte fullt påklädda som det ALLTID verkar vara när någon oförhappandes ringer på dörren.Jag hann inte ens fram innan barnen nästan släppt in tanten i vår after-schoolröriga hall.Lyckligvis var hunden inte inne,jag tror att tanten hade vält om hunden kommit rusande,det hade jag inte velat ha på mitt samvete.

”Ja dåså”,sa tanten.Läste du lappen du fick förra veckan?Vad tyckte du?

Jag misstänker att jag stod där med halvöppen mun och bebis på armen,lite förlägen som ett barn som ertappats med att inte ha gjort läxan ordentligt.Iallafall kändes det så.Eller så var jag bara förlägen över att jag plötsligt insåg att det låg en moderat hög med tvätt vid dörren till vardagsrummet,en hög som egentligen skulle ha tvättats inatt men som jag somnade ifrån.

-Njaee,sa jag.Jag är nog inte så religiös egentligen.(jo,jag hörde hur fånigt det lät).
-Religiös?,sa tanten.Det kanske du inte är men det här är något annat förstår du.
Jaha,tänkte jag.Annorlunda hurdå?
-Ja,jag menar alltså att jag inte tror på det.
Här var jag på vippen att gå in på och ifrågasätta Jehovas teorier om att bara en liten skara utvalda har fribiljett till himlen(och vad det isåfall är för poäng att lida i en religiös sekt om man ändå senare visar sig ovärdig),men jag varken hade ork eller tid att gå in på dogmer.
Min mormor gjorde det däremot ofta om Jehovas kom på besök.Konfronterade dem med frågor om varför hon,som aldrig gjort annat än rätt för sig i sitt liv(viktigt för en kvinna i hennes generation),tvingats lida av svår ledgångsreumatism sedan 1966.De hade alltid en massa svar,som dogmatiker har.Men mormor ville åtminstone inte låta dem komma undan utan en verbal fight.

Jag sneglade på tantens ihoprullade Vakttorn som hon bar i handen likt ett vapen och suckade.
-Nja,som jag sa,fortsatte jag.Jag tror inte på Gud vad jag vet.(Här skulle jag kunna sagt en hel massa mer,men det kändes lite moraliskt förkastligt att sätta en liten tant på hal is.Det är annorlunda med de välklädda,slipsprydda amerikanska mormonpojkarna som går runt på stan och raggar medlemmar.Dem tar jag gärna en dust med om jag har tid.)
Tanten tittade lite beklagande på mig och var på vippen att räcka ut sitt Vakttorn till mig iallafall,som för att ha som reselektyr på färden till Helvetet.Men hon ångrade sig.
Hon kanske tyckte att jag inte förtjänade den,som den heretiker jag avslöjat mig som.Vem vet?
-Vad ville hon?,frågade åttaåringen när jag stängt och gått in för att dra på minsta syster strumpbyxorna.
-Äh,svarade jag.Det var bara en tant som ville sälja något.

(bild från http://www.scriptorium.se)

Har ni förresten sett att TV-kocken Niklas(som av epitetet ”Mat-Niklas” att döma väl är att räkna som Mat-Tinas tronföljare.Har dock aldrig sett honom på TV)blivit mordhotad för att ha uttalat namnet på någon maträtt fel?Jag har blivit en lugnare och mindre kolerisk människa med åren,det är sant.
Det finns fortfarande saker som irriterar mig,men de har blivit färre.Kanske för att jag blivit för van eller avtrubbad hur man nu vill se det.Viss avtrubbning verkar vara nödvändig för att stå ut i en vriden värld.
Däremot kommer somliga saker alltid få tinningarna att bulta på mig och undra:Vad fan är det för fel på människor?Se det som en retorisk fråga.För något svar har åtminstone inte jag.

Jag har aldrig varit någon muntergök,det vet alla som känner mig.Jag kan vara tvär,taggig,cynisk,anti likväl som flamsig,tramsig och levnadsglad,men ingen muntergök.Ingen minglare.Min mor försökte på olika sätt råda bot på denna brist genom att skicka in mig i olika pinsamma sociala situationer som barn,men utan större framgång.
Jag har plågats av något slags ställföreträdande medlidande för tillvaron sedan tonåren när min mamma ständigt ojade sig över att jag gick klädd i svart och lila jämt,”som om jag var på väg till en begravning”.
Det var mitt sätt att hantera det svåra,att bli vän med det.
Men till och med jag kan urskilja en smärtgräns.Jag kan knappt öppna en tidning längre för jag kan inte värja mig mot ångesten som väller ut ur sidorna.Eländet och de som lever genom det,journalismen,spekulationerna,utsattheten vi alla kan råka ut för och så vidare.

Knivhuggna småbarnsmammor(jag sänder en medlidandets tanke till mamman och hennes anhöriga,men avhåller mig från att länka till artiklar eftersom jag redan antar att alla vet vad jag talar om),mördade barn,fattigdom,orättvisa,brist på empati,socialdarwinism.Listan kan göras lång.
Som förälder är det frestande att drabbas av rent primitiva överbeskyddarinstinkter.Om jag föll för dem varje gång jag läste om pedofiler,mördare och andra sjuka individer skulle barnen inte få gå ensamma sin tre minuters skolväg,inte få gå till kiosken på hörnet själva eller tala med andra än de jag först godkänt.
Jag kämpar med gränsdragningen mellan skräck och realitet,en balansgång som är svårare ju mer man tänker på den.Kanske borde jag vara tacksam mot misärens månglare för att de underrättar mig om tillståndet i världen med en extra eländestwist så budskapet går fram.
Kanske borde jag förbanna dem för att de inte låter barnen gå förbi en kiosk med tidningsförsäljning utan att konfronteras med mord och skräck dagligen.Eller slå på TV:n mitt på dagen utan att få se Mikael Persbrandt utdela en käftsmäll i någon polisserietrailer,alternativt någon närgången studie av våld och död i en Wallanderpåannonsering.Man får vara på sin vakt.

Jag sänder härmed en saknadens tanke till min mormor och morfar som växte upp i ett helt annat samhälle och önskar att mina barn fått höra berättelserna från deras barndom och liv.Men det går inte,för mormor är död sedan 1995 och morfar sedan 1987.Mormor som föddes mer än två månader för tidigt 1923 och överlevde mot alla odds trots att hon vägde under kilot.Mormor som aldrig gav upp.Det slår mig att jag saknar förankringen bakåt,de gamla i mitt liv som gav mig en livlina att hålla i när omgivningen kändes för främmande,en bakgrund,en bild av en annan tid,människor som inte kommer tillbaka och som bar på viktiga ledtrådar till vår bakgrund och vilka som kom före oss.
Nu är det snart bara mina föräldrars egogeneration och framåt kvar.
Skriv ner vad dina gamla släktingar minns innan de är borta.Jag önskar jag hade haft vett att göra det.Jag törs nästan lova att dina egna barn kommer uppskatta det en dag.

Kvinnodagen kom och passerade,relativt obemärkt för mig erkänner jag lite lagom skamsen.
Eller ja,min skam är väl ganska politiskt korrekt betingad.Bry dig eller skäms.Man ska ju bry sig om kvinnodagen.Missförstå mig rätt nu,jag bryr mig.Men härnedan kommer mina invändningar för den som undrar och kanske rent av tycker att jag är en skit som säger att jag inte bryr mig så mycket om 8:e mars som högtidsdag.
Vi bodde en gång vid en av Göteborgs mest politiskt aktiva gator och majoriteten av demonstrationerna,kvinnodagen,första maj och diverse annat,passerade utanför vårt köksfönster.En del av dem deltog jag själv i en gång.

Numera är jag blandannat slentrianmedlem på ett par communities för kreativt skrivande,trots att jag själv känner mig dränerad på inspiration för närvarande.Vem vet,den kanske kommer igen,men läsa kan man ju alltid göra när man har några minuter över.En del är läsvärt.
Främst på ett av dem fylldes listorna med kvinnohyllningar främst signerade medelålders kvinnor och även några yngre män.Somliga var sinnliga,vackra beskrivningar av nu gamla mödrar som levt strävsamma och händelserika liv genom årtionden som säkert inte var särskilt jämställda.Först blev jag lite rörd och stolt över att vara just kvinna.Läste och sög åt mig som en torr svamp,fast jag inte direkt lider brist på uppskattning härhemma.Men jag har ju ingen rätt att ta åt mig någon ära av vad de åstadkommit.
Bara för att jag är kvinna är jag inte förträfflig.

Fina ord där traditionella ”kvinnliga kvalitéer” som omsorg,kärlek och osjälviskhet lyftes särskilt fram.
Bland annat fick man veta att som kvinna älskar man andras barn som sina egna och framför allt förväntas man vara osjälvisk i alla lägen.Madonnan ja.Känns hon igen?

Där började det plötsligt kännas som när man lyssnar på en gammal vinylskiva och nålen fastnar i en ful repa.Plötsligt låter det inte så fantastiskt längre.Vad fan säger de,tänkte jag.Måste jag älska andras barn precis lika mycket som mina egna,bara för att jag är kvinna?Måste jag vara uppoffrande in absurdum?Och om jag INTE kan vara så fläckfri?Jag började vrida mig lite generat där jag satt.
Förväntas jag ha 95% av mina egenskaper gemensamt med andra människor av mitt kön bara för att de är kvinnor?Är det så?
Men herregud,min själsfrände här i världen råkar vara en man dessutom.Honom känner jag mer samhörighet med än någon kvinna/tjej,förutom mina döttrar då.

Och plötsligt kändes de vackra orden som ett tungt ok.Medioker kvinna.Kan inte älska andras barn fullt lika mycket som mina egna.Kan inte alltid vara osjälvisk och försaka mig själv.
Medioker kvinna,varken madonna eller hora.Bara människa.Medioker kvinna!
Men säger ni,det är ju inte det kvinnodagen handlar om egentligen.Nej,jag vet.Men jag känner mig mycket obekväm i att vara kvinna mer än människa.För så verkar det oftast bli.Dock sänder jag en tacksamhetens tanke till de kvinnor som gjorde mitt fria liv möjligt och hoppas att jag själv kan bidra med någonting till mina och andras döttrar.

Och jag avslutar med en önskan;glorifiera inte mitt kön lika lite som nedvärdera det.Se mig för den jag är och inte på grund av tillskrivna egenskaper,hur fina de än är.Jag vill först och främst få vara den felbara människa jag en gång fötts som.Utan att behöva skämmas för det helst.

Det är okej att dricka lite vin då och då medan man ammar igen.En moralisk låsning mindre för kvinnor säger jag först instinktivt;jag som länge stört mig å det grövsta på det gröna dåliga samvetet som farbror staten länge gnuggat in i kvinnor som inte ammar,via små brasklappar instuckna i form av notiser på bröstmjölksersättningsförpackningar,nappflaskor och flasknappar.
För att inte tala om deras lakejer,barnmorskorna och amningshjälpen(som trots att den gör mycket gott bär på ett präktigt tveeggat svärd) som säkert med gott för ögonen även gett många mammor rejäl fucking ångest som börjat redan på BB med de där små sjuttiotalsprogghippie-inspirerade häftena där det antyds att du gärna ska amma upp i treårsåldern.De där där präktiga mammor med hårknut a´la bondmora och iklädda ekologiska kläder sitter och ammar rätt stora barn med likaså stora,präktiga och godkända bröst.Fan vilken ångest jag fick när jag satt på BB första gången och läste det där häftet!Men hursomhelst.

Men så har vi ju det här med människors behov av direktiv och ofta uppenbara avsaknad av eget förnuft.
Bra att det nu finns en pekpinne mindre mot kvinnor säger ena hjärnhalvan,andra säger lakoniskt att ”jaha,nu tror folk säkert att det är okej att pimpla en flaska om dagen medan man ammar”.

Minns tillexempel själv den danska jordgubbshysterin i somras,när jag själv var höggravid.
Barnmorskorna sa unisont att det var lugnt om man råkat äta lite av dem eftersom halterna av bekämpningsmedel var så försvinnande små att man skulle fått äta kilovis och åter kilovis för att vara i någon riskzon,ändå var alla gravida helhysteriska.Människor behöver ofta klara direktiv för att de är vana att få det.Varenda föräldracommunity fick cirka femtio nya trådar om dygnet(verkade det som)postade av någon gravid som råkat äta en dansk jordgubbe eller rent av en svensk och nu trodde sig vara döende.(En annan ständig favorit i repris är mögelostarna,gravlaxen och mozzarellan.Samt,om vi går utanför matsfären,”är mitt graviditetstest positivt eller inte?”Read the fucking manual…).

Har jag fel?Jag hoppas det!Jag har själv alltid pumpat ut och slängt vid de enstaka tillfällen jag tagit något glas vin under amningarna.Men det har mest berott på att jag vid de enstaka tillfällena(som millennienyårspartyt) varit bortbjuden och haft barnvakt för bebisen.
Annars hade jag nog inte druckit ens de där ett-två glasen heller.Av det enkla skälet att påverkad mamma+bebis inte är någon bra kombination.Oavsett hur lite eller mycket alkohol som passerar ut i mjölken.Basta.Men,det vore bra som bara den om Livsmedelsverket kunde lätta på amningstränset en aning också.Bara för att vi mammor ska få ytterligare en mindre moralisk börda att bära.

Och apropå konsumtion av bröstmjölk verkar det de facto vara gamla,småunkna proggvindar på ingång.En hel del bloggare tipsar nämligen om sajter som återger recept som innehåller bröstmjölk.
Ja,man kan rent av få recept på sin egen bröstmjölkstvål om man känner sig hågad att skapa sin egen hippiehörna i badrummet.

För egen del kan jag säga så här:skulle jag få veta att jag via mat konsumerat någon annans bröstmjölk skulle jag spy omedelbart och stryka traktören ur bekantskapskretsen.
Hade jag fått veta att gästtvålen var kramad ur värdinnans tuttar skulle jag tvaga händerna i klorin.Drastiskt?Må så vara.Människor jag inte valt att kyssa eller byta blöjor på får gärna behålla sina kroppsvätskor för sig själva.
Donera till närmsta sjukhus istället för att leka hippies,det finns massor av nyfödda prematurer som behöver bröstmjölk för att överleva.Vi vuxna behöver den inte.
Är det samma människor som äter upp sina moderkakor efter förlossningen också månne?
Ja,det får de gärna göra,men bjud inte mig på den stuvningen!Hohoho.

I förrgår kväll satt jag och såg TV4:s nya rip-off(alltså egentligen en originalet ini minsta detalj,som programledarnas utseende,trogen svensk version av ett utländskt koncept)Rent hus.
Jag tänker inte hyckla,det är tröstande att se andras stök eftersom det får ens eget att framstå som en ”fart in the breeze” i jämförelse,och det är väl ingen avancerad gissning att detta är en del av TV-producenternas beräkning när de uppfinner sådana här koncept.Vi som tittare ska få känna oss duktiga,många av oss får sällan göra det.De som medverkar får skämmas lite,men får å andra sidan ordning på torpet även om det ska svida lite.Inget är ju gratis,som kungen sa.

Det var en trångbodd konstnärsfamilj,av allt att döma både trevliga,mysiga och omtyckta,som skulle få ordning i röran med hjälp av två medelålders tanter med städning som yrke.Bara där är man ju chanslös.
Säg den som helt skulle komma undan en kritisk bedömning av städproffs?

Familjen hade två barn och det gav en rätt besk bismak,jag kan tänka mig att barnen kommer få höra ett och annat om familjens städvanor efteråt.Hund hade man också,den hade lämnat spår i form av ett par kilo tappat hår i lägenheten skulle det visa sig.
Just vem som har det övergripande ansvaret kan man diskutera hur länge som helst.Jag vill inte ta ifrån vuxna människor ansvaret och rättigheten att fläka ut sina liv till allmän beskådan om de så vill,om det finns minsta risk att de inte inser de praktiska konsekvenserna efteråt får man hoppas att TV4 och andra kanaler har någon form av bedömningskriterier så de inte exploaterar psykiskt sjuka och andra människor som av en eller annan anledning har svårt att se konsekvenserna av sina handlingar.Det tål att diskuteras var gränserna går.

Båda damerna gav mig hur som helst en känsla av déja vu.Typen känner jag väl till eftersom de finns ständigt i ens närvaro som småbarnsförälder.BVC-sköterskor.Skolfröknar.Barnmorskor av den äldre,nitiska sorten som tycker att smärtlindring är för ynkryggar.Försäkringskassedamer!

Vänner av ordning och upprätthållare av den ser ofta ut så där.

Jag vet att det egentligen krävs så lite för att ens liv ska skakas tillräckligt för att städningen inte ska vara prio nummer ett.Det är det vi alla vet och det är därför vi känner oss tröstade av att veta att andra har det likandant eller värre,är min teori.
Jag har själv inga ursäkter att komma med tycker jag själv.Inga tillräckligt goda åtminstone.Barnen måste tillexempel kunna få ta hem kompisar och för att det ska kännas bra måste huset vara i någorlunda god ordning.Det känns bäst så.Att inte låta kaos ta över är lättare om man mår någorlunda bra och kan ingripa i tid.Förstås.

Det är bara att torrt konstatera:eran då jag tyckte riktigt synd om dem som blev sågade jäms med fotknölarna av Idol-juryn är tyvärr över.
Frivilligt är ordet.Jag har blivit delvis emaniciperad mot min vilja,och det skedde smygande.Frivilligheten blir en ursäkt.Men medmänskligheten och förståelsen hoppas jag aldrig ska försvinna.

Ut i köket och torka,sa jag till mig själv!(Ja,det gjorde jag faktiskt.Jag gick ut i köket och torkade knappar och vred på spisen trots att den var nyligen rengjord.Nu vet ni var jag fått mitt bloggnamn ifrån om ni nu någonsin undrat över det).

Men nu till saken.Det intressanta är egentligen inte varför människor ställer upp med sina skitiga hörn på bästa sändningtid utan hur snabbt det oacceptabla blivit acceptabelt.För tio,elva år sedan var Robinsonutröstningarna ”mobbningsteve”,det var okej att skrika och protestera mot det nya fenomenet reality-TV.Idag är det passé-att protestera är att stämpla sig själv som bakåtsträvare som inte hänger med,moraliserar och inte ens hört talas om Resumé.

Vi var så mediaovana.Nu är det tio år senare.
Och på trots allt får den förnedrade en skinande ren lägenhet så situationen blir win-win i slutändan iallafall,även om det ska svida lite.Förnedringen är priset för slarv och att få jobbet betalat och gjort av någon annan.Vi behöver inte ha alltför mycket ställföreträdande skuldkänslor.
Nej,det är förstås egentligen inte roligt med människor som fyller sina lägenheter så de inte själva får plats,vare sig det är sopor eller annat.Egentligen.Det tyder ju på att något gått fel på ett plan i en människas liv som ställer sig utom räckhåll för hårdsminkade städdamer med snipig min.(Har ni förresten tänkt på hur LIKA de svenska programledarna är sina utländska motsvarigheter?Anna Skipper ser,om jag inte missminner mig,nästan exakt ut som en något,om än inte mycket,yngre kopia av Gillian McKeith).

Men vi kanske ska tänka på all tragik som kan ligga under bråten i människors hem.Inte att de är skitiga av naturen utan att de har svårt att skiljas från saker,något kaosmoment har tagit över och gjort att de inte orkar börja röja,det kan också vara ett sätt att stänga ute det jobbiga i omvärlden.Att börja spara och samla på sig.Inte sopor och smuts nödvändigtvis,men saker.Jag har sett det med egna ögon och det är inga smutsiga människor.Låt oss behålla lite mänsklighet och eftertanke i dokusåpornas tidevarv.
Och den som säger att de här människorna ändå inte kommer att klara att hålla iordning tror jag gör en djupt orättvis bedömning.Många tror jag faktiskt klarar det när de väl kommit upp ur oredan.

Barnens marsvin har en sista gång(enligt A)bytt namn och heter nu Hikaru,Takeshi och Spike.

Äntligen blir det slut på skrevkliandet,åtminstone i Italien.Det sägs enligt folktron avvärja olycka för män att krafsa på pungkulorna om en likbil far förbi.Ja,tror jag det.De onda andarna flyr väl all världens väg av vämjelse.
Det är skönt när folk låter bli att pilla näsan,klia kulorna och baken offentligt.Ska det till vite så må det vara hänt!

Vissa människor gör mig i förbigående sagt riktigt förbannad,ungefär som You tube-legenden Burger the mad cat när han sitter i sin bur.Jag förstår honom:

Jag får nog göra uppehåll från allt tidningsläsande och TV-nyhetstittande ett tag.När man inser att det tillexempel på fullt allvar finns folk som tror att 9/11 var en konspiration iscensatt för att slippa betala underhåll för byggnaderna och istället riva dem på billigast möjliga sätt så är det bäst för blodtrycket.Eller är kanske verkligen världen så ond?Okej,time out.