Skip navigation

Monthly Archives: juli 2008

Tidigt i livet blir vi lyckoslavar,vare sig vi vill eller inte.
Någon lär oss att lycklig är lyckad,bästa hämnden är att leva väl(och alla har vi väl en gammal,förevigad plågoande eller två att visa var skåpet ska stå!)och på den vägen fortsätter det.Att en del aldrig blir riktigt nöjda om de så vore Bill Gates och Angelina Jolie i en enda välsvarvad,rik,genial personlighet hade säkert gjort detsamma.
Visa aldrig din eventuella missnöjdhet,ty dina fiender kan använda den emot dig!

Jag vet inte när jag för första gången hörde begreppet ”tänka positivt”.I mina deprimerade tonår blev det ett modebegrepp,en käpphäst för dem som vill hjälpa utan att engagera sig.En sköld för dem som hört talas om begreppet ”energitjuvar” i olika framgångspsykologiska kolumner och böcker och vill skydda sig mot de olyckligas gripande efter halmstrån att hålla sig fast vid när marken gungar,och det utan att behöva känna sig som egoister.
Lyckan ska man skapa själv och lyckas du inte så tänker du inte positivt nog.Kraven på lycka lämnar ute alla som lider av en depressiv personlighet,gör dem misslyckade.
Men,tänkte jag i samma klyschvokabulära anda,ser man några stjärnor där inget mörker någonsin når?
Om solen alltid skiner,uppskattar man ljuset och värmen då eller blir den bara en svettig plåga?
Klart man vill vara kroniskt lycklig,vara glad jämt och slänga spirituella kommentarer omkring sig.Bli älskad och beundrad.Frågan är bara när kravet på ett leende på läpparna blir en börda.

Är problemet att vi inte kan skilja mellan lycka och drägligt liv?Att vi inte fattar att ”lyckopillret” inte gör någon lycklig men ger en möjlighet att dra sig själv över klippkanten för att orka fortsätta när kemin i hjärnan motarbetar allt man gör?

Jag hoppas alla får en stjärnklar natt i veckan så de lär sig uppskatta stjärnorna.Vare sig de är kroniskt lyckliga eller ej.Själv kommer jag alltid att uppskatta de ögonblicken när det här med att leva övergår i lycka tack vare att inget är svart eller vitt.För alltid.

Jag har bestämt mig för att gå stans ”Hälsans stig” eller motsvarande varje dag.Det känns som ett säkert och aningen pensionärsträligt sätt att veta att man åtminstone motionsvis tar hand om sig,ungefär som ett väl avvägt vitaminpiller inger en känsla av trygghet med liten insats trots frukostskolk och kostslarv,att man gett sig själv ett lillfinger att hålla fast i.Man får vad man behöver även om det känns trist ibland.
Man möter några seniga joggare med tunnelseende,några flåsande självutnämnda hundexperter med rottweilers de knappt kan hålla i koppel,målmedvetna pensionärspar med gångstavar och småbarnsföräldrar av valfritt kön som vill bli av med några kilon innan de kommer tillbaka till jobbet.
Och hjorthägnet vid sjön är alltid fridfullt att stå och titta på en stund.Hjortarna bryr sig inte ens om vår stissiga tokhund som står och trampar och gnäller.De bara betar som om inget hänt.Små.Gracila.Ljusfläckiga och behornade.Obekymrade.Med flyktinstinkten förstörd av människan.

Sorgen kommer tillbaka i stötvisa doser när jag minst anar det.Ibland kan jag bli stående som förlamad och tänka att det jag förlorade i mitt missfall var större än vad jag vill tro att det är.Sedan rullar det på igen och tårar torkar vinden alltid bort en stund senare.
Jag vill ju inte att nästa joggare ska se att en vuxen kvinna med barnvagn och hund står och grinar över ett barn som i en utomståendes ögon aldrig ens var ett barn.

apoteket
Apoteket har börjat sälja sexleksaker.För kvinnor.Inte män.Inte en enda lösvagina så långt ögat når här alltså och det är möjligt att jag är en av de få som undrar varför.

De är strömlinjeformade,bostadsrättsanpassade och ser ut att vara designade av åttiotalsretarderade designmärket Alessi om någon minns deras produkter.Man ser liksom inte vad det ska föreställa fast man vet det.De ser rent av ut som sådana där gnisttändare min mamma använde till gasspisen i lägenheten i Johanneberg i Göteborg vi bodde i när jag var barn någon gång på åttiotalet-slimmade,befriade från sitt råa naturella utseende med ådror och kulformade bihang.De påminner något om förtjockade blomstänglar eller icke utslagna pioner,och hoppsan,till och med det lät porrigt.Men man vet ju vad det ska vara för något förstås,annars vore det ju inget kul.
Man ska kunna gå hem med dem i en tunn plastpåse i handen utan att behöva rulla en tidning runt dem i påsen.In lust we trust.Lite raunchy men ändå rumsrent.Fräckt på ett godkänt vis,utan skuldkänslor.

Sexleksaker för kvinnor ja.Politiskt korrekt.Knipkulor som barnmorskan rekommenderar finns också,de som sägs intensifiera orgasmerandet när man fött barn.Strama upp de nedre regionerna när man passerat trettio och redan hunnit klämma ut ett par stycken.
Det är jättefint och hedervärt att apoteket säljer sexlleksaker,människor behöver sex.Men,frågar jag mig,var finns lösvaginorna?Penispumparna?
Har inte män behov av sex?

Intressant fråga.Alltså inte om män har ett sexuellt behov eller inte utan varför lösvaginor inte säljs.
Jag misstänker att de förpassats till porren,det fula,smutsiga och förbjudnas domäner.Det icke-politiskt korrekta.Män är ju sexmonster,alltså ska de inte uppmuntras.Är det så apoteket tänker när de lanserar rosa,vågformade dildos och geishakulor?Eller tycker de helt enkelt att män inte behöver någon hjälp på traven?Att de klarar sig så bra utan hjälpmedel?
Kanske.Men varför skulle jag som kvinna då behöva det?Fundera på det!

(för den som undrar över uttrycket bostadsrättsanpassad,uppfunnet av Mr Neurotica73,så betyder det fräscht,rätt och politiskt korrekt,något som alltså är smakmässigt säkert och oriskabelt för den som vill vara rätt utan att sticka ut för mycket och slippa riskera att framstå som kufig.Lagom rebelliskt och djupt för välanpassade vuxna.Exempel på musik som är bostadsrättsanpassad är Bo Kaspers orkester och Kent.)

Ibland går inte saker och ting som man tänkt sig.I vecka 9 miste vi vår lilla halvt oplanerade ”hoppsan” i ett plötsligt missfall som vände upp och ner på vår tillvaro i en vecka.Jag slutade äta och tappade flera kilo under de sju dagarna-mitt i eländet kunde jag i ett desperat sökande efter lindring konstatera att midjemåttet minskat två centimeter utan ansträngning.
Mammakläderna jag tagit ner från vinden kastades aggressivt upp igen och alla spår av den förväntade graviditeten sopades bort av en undermedveten drivkraft som ville utplåna minsta kvarleva för att skona medvetandet från förväntningarna man byggt upp mot sin vilja.
Sedan rullade jag ihop mig till en hjälplös boll och lät min man ta hand om det som kallas måsten-tills jag orkade delta igen.Det tog inte så lång tid som jag trott det skulle göra.

Det var första gången jag drabbades av ett missfall,vilket jag förstås är oerhört tacksam för.Enkelt,smidigt och utan komplikationer och skrapningar.Som en kraftig mens,eller mindre avslag som man får efter en förlossning.I takt med att kroppen återhämtar sig återhämtar sig också själen.De är märkvärdigt synkade.
Kroppen visste vad den måste göra och gjorde det som om den tyckte att den inte ville knäcka mig helt utan åtminstone ge mig en smärtfri avslutning på det hela.

Helt återställd är jag väl inte än men nästan.Humöret går upp och ner,frenesi och aktivitet byts mot plötslig apati utan att man riktigt vet varför.Det är väl bara så det är.Ibland vill medvetandet ha fostret till ett barn som man nästan redan namngett,ibland bara en klump celler utan identitet.Mest det sistnämnda.Missförstå mig inte nu.Det betyder inte att jag inte sörjt.

Ändå känner jag att min sorg inte är så tung som den kanske borde varit.Förtränger jag?Nej,jag skulle inte vilja påstå det faktiskt.Även om jag vet att jag inte alltid sörjer enligt regelboken.
Vi hade ju inte hunnit planera så mycket.Inte hunnit tänka efter eller berätta för gud alla människor.Inte hunnit köpa små kläder eller tänka ut ett namn.Tack och lov.Trots att jag hittills varit förskonad från att förlora ofödda barn har jag alltid tänkt ”om”.
Vaccination mot besvikelse kan psykologer kalla sådant ibland.

Jag vill bara upp på hästryggen igen när jag fallit av,som man fick lära sig som liten i ridskolan.Ta tag i det som jag redan har,lära 11 månaders dottern gå som hon så gärna vill nu.
Jag säger inte att jag inte kommer gråta mer,det kan mycket väl hända att jag gör.Men inte nu.Inte en gång om året resten av livet över en enda sak.
Efter sorg kommer förtröstan,efter lidande kommer tålamod.
En sak i sänder.
En dag i taget.

Om en gravid vill synas ska hon tydligen röka.Gravid rökande kvinna sätter sig på näthinnan på människor.Och rör upp känslor.Hos mig med visserligen,men vad ska man göra åt en sådan sak som inte ens är förbjuden?Skälla på henne?Slita paketet ur nävarna på henne?Gör man sig inte skyldig till egenmäktigt förfarande då?Eller integritetskränkning?

Ja,det är frågan.
En intressant diskussion i ämnet dök upp på ett forum om föräldraskap.
En hälsomedveten mamma hade sett ”en hårdsminkad tonårstjej på 18+/- 2 år som var höggravid,såg arg ut och stod och rökte”.Informationen om ålder,sinnesstämning och sminkning förstärkte förstås intrycket av att det här var minsann någon som inte begriper sitt och det ofödda barnets bästa.
Nu var då frågan,ska man säga till den rökande kvinnan att fostret kan ta skada,räkna upp alla rön och eventuella skador det kan få?
Själv svarade jag nej.Av det enkla skälet att mamman säkert redan hört femtusen gånger av barnmorskor och andra experter på MVC att rökning är aja baja under graviditeten.Och om inte deras uppläxande haft någon effekt,skulle då en främling på gatan göra någon skillnad till det bättre?Eller skulle mamman rent av bara bli arg?Förmodligen arg.
Är det till och med så att den som ”lägger sig i” bara vill känna sig lite rättrådig själv?

j

Ytterligare en hypotetisk fråga är då om man har rätt att lägga sig i.Jo,tyckte en del,det har man och man har rent av skyldighet att läxa upp en rökande mamma.För rökning under graviditeten är barnmisshandel.Ja,det kanske man kan tycka,men i lagens mening är det inte det.Mamman har rätt att röka även om folkdomstolen anser något annat.Det är väl isåfall lagen vi får börja försöka ändra på.Tills dess får väl mamman som röker röka om inte informationen har någon effekt,hur tragiskt man än kan tycka att det är.
Och någon uppläxning tänker jag inte ge henne eftersom det är effektlöst och jag undrar för vems skull man läxar upp främlingar som gör något som man tycker är fel trots att det inte är olagligt.

Detta fick mig att börja fundera på integritet.Var gränsen för den ska dras när ett foster är inblandat.Vad andra ska ha rätt att lägga sig i och inte.Om hur man som gravid(nej,jag röker inte om någon undrar)verkligen ligger på gränsen till att vara allmän egendom.Ska andra få lägga sig i om de ser en gravid ta en Ipren ur handväskan på stan eftersom läkemedlet i fråga är klassat som ”D”(alltså ganska riskabelt vid graviditet)i FASS?
Fundera på den.

Men efter att i svallvågorna efter FRA-debaclet ha läst att Socialstyrelsen velat upprätta ett sk ”Fetmaregister” över alla barns vikt och längd,med eller utan deras medgivande,är alla integritetsfrågor något som engagerar mig.Som tur var sa Datainspektionen nej till Socialstyrelsens 1984-förslag.

Ibland är jag aktiv på föräldraforum.Eller aktiv och aktiv förresten.Men iallafall,jag tittar in och läser eftersom det ger koll på vad andra tänker om diverse saker,diskutera sådant inte många vill sätta sitt namn under.Det är småunderhållande och lärorikt.Avslöjande.

En dag råkade jag läsa en tråd skapad av en ambitiös gymnasieelev som skulle göra en statistisk undersökning som matteuppgift(varför fick inte vi sådana spännande uppgifter?)Frågan löd ungefär:
Ponera att du fick möjlighet att ta ett piller utan läkarkonsultation,receptfritt som Strepsils och utan andra krav.Du får välja mellan ett rosa och ett blått.Tar du det rosa blir ditt barn en flicka,tar du det blåa blir det en pojke.Skulle du ta det?

En del svarade ja,men de flesta gudskelov nej.Varför ”gudskelov”?Jo,för hur skulle könsfördelningen se ut i framtiden om alla fick välja fritt efter egen preferens?Om jag skulle gissa utifrån självstudier av liknande diskussioner jag läst under åren så skulle ungefär 75% av framtidens vuxna(här i Sverige alltså)vara kvinnor.
Så gudskelov kan vi inte välja så lätt än.Frågan är om vi ens borde kunna?Jag vet faktiskt inte.

Alla som varit gravida har väl önskat hit och dit,tjuvkikat lite extra runt genitalierna på ultraljudsundersökningen.Barnmorskorna säger i de flesta län inget om barnets kön,de säger att de inte kan se eller att det inte ingår i undersökningen.Och det är klart att det är en överflödig uppgift för en undersökning som har till syfte att upptäcka skador och missbildningar.
En önskan om ett visst kön i första hand och en vägran att acceptera det man inte helst önskade är två vitt skilda saker vill jag påpeka.Så ni inte retar upp blodtrycket i onödan.

Kvinnor,om man ska hårdra och provocera lite,vill kanske ha en dotter att identifiera sig med och köpa gulliga kläder till,männen verkar mer sällan bry sig.Kanske en pojke att sparka boll och meka med vore lite extra kul då,men de säger inget direkt eftersom det vore lite fult att säga att de önskar en pojke.
De verkar vara lite som de där männen i amerikanska 90-tals talkshower som sitter apatiska eller småflinande medan flickvänner och fruar river ögonen ur varandra.Håller sig helst utanför det känslomässiga.

Jag har själv önskat,och analyserat mina känslor inför en eventuell son eller dotter.Resultatet har kommit ut på fifty/fifty även om känslorna däremellan har varit varierande.Könsbestämning är laddat och avslöjande.Även den mest rabiata jämställdhetsförespråkare kan avslöja sig som könsrasist.

Ja,om man säger att man ”inte gillar pojkar”,som en mamma jag hörde en gång uttalade sig tillexempel?Vad gör man om man får en son då?Tur nog hade hon inga söner och jag hoppas hon inga får.
Nej,det var inte Linda Skugge,men det skulle kunna ha varit.Om jag inte minns fel sade hon också något liknandeen gång.
”pojkar,de är ju bara jobbiga!”
Skaffa en Barbiedocka istället.