Skip navigation

Monthly Archives: februari 2008

Gick på kvartssamtal,eller utvecklingssamtal som det heter numera,med åttaåringen.Mötet hade varit bestämt sedan i oktober,men det har hänt en hel drös med saker sedan dess som rubbat alla pojkens gängor och som var omöjliga att förutse då.
Medicineringen.Sjukhusvistelsen.Utseendeförändringarna som kortisonet åstadkom och som gjorde honom lite generad även om han är tuff och inte klagar.
Sista dosen togs igår och nu kommer svullnaderna gå ner så han blir sitt vanliga seniga jag igen.
Men klart att det är tufft för barn att på några dygn förändras.Och barn blir fort grymma när de hamnar i stora grupper som vi alla vet.Nu har ingen retat honom,de vet ju att det är medicinen.Men ändå,det hade skett förändringar som lätt kan relateras till medicinen.

Han hade blivit mindre social,höll sig för sig själv mera,sade de.Och började tala om för honom vikten av att vara socialt aktiv,ha vänner i ”reserv” och att det inte är hela världen om någon svara nej på frågan om man ska leka.Jag ville inte genera honom ytterligare genom att tala om att jag trodde att det berodde på utseendeförändringar och humörsvängningarna.Han skulle själv få tala om vad han ville tala om.
”nej,det vet jag väl”,svarade åttaåringen fröken och gungade på stolen medan han istället berättade att rymdprojektet varit roligast den här terminen.

Och till och med jag som är vuxen och borde om än inte behärska fullständigt så iallafall ha koll på konsten att vara människa,kände mig en smula förvirrad där jag satt med:
a)klassföreståndarinnan,en bestämd dam med principer och hornbågade glasögon som säkert fått mer än en förälder(jag) att känna sig liten och osäker.
b)specialpedagogen,en aningen översnäll dam med goda intentioner
och
c)en lätt disträ lärarstudent som hette Linda

Jag tänkte på hur svårt det är att vara barn,att lämna barndomen och att hitta sin identitet och anpassa den så man blir omtyckt och begriplig utan att bli för vanlig.Vilken balansgång.
Hur svårt det kan vara att se tillbaka på hur det var att vara barn och att det kanske är därför man så fort vill glömma vissa saker.
Att oförutsedda hinder som sjukdomar och andra avvikelser kan slå en ur balans snabbare än ögat.
Att den sociala väven är komplex och lätt att antingen göra hål på med för vassa naglar eller missa en tråd-det räcker att vända bort blicken några minuter eller falla så får man kämpa sig tillbaka.
Att det är lätt att bli kritiserad för sina fobier,läggning eller personlighet.
Speciellt om man visar bristande intresse för att vara social,det ses som ett varningstecken.Ja,de menar väl,jag vet.Men är det konstigt om man skräms av flocken?
Om man behöver tystnad eller ensamhet.
Om man gillar killar istället för tjejer när man är kille eller tvärtom.
Om man har svårt för siffror eller svårt för bokstäver.
Att det är så förbannat svårt att vara tillräckligt ”rätt” och så förbannat svårt att göra sig stark nog att stå ut med att inte vara exakt rätt så som de välvilliga vill att man ska vara för att de vill en väl-vare sig det är föräldrar,lärare eller psykologer.Förstår ni vad jag menar?
Jag hörde nyss ”Barn är ett folk” med Olle Adolphsson i någon slags nostalgikavalkad på radion(ja,ni vet ”I min lilla stad”,”Trubbel”,”trettiofyran” med mera)
Jag avskyr den,trots den fina texten,och jag har avskytt den sen jag var barn.Varför?Den är så full av vuxenvärldens dubbelmoraliserande.Den överromantiserar barndomslandet,målar upp det ideala barnet och hyllar barns eskapism och fantasi samtidigt som vi alla vuxna förbannat väl vet att vi ändå i slutändan nästan säkert kommer göra allt för att anpassa dem vare sig vi vill eller inte.Huvudvärk.

Nu är jag trött igen.
Var på apoteket på hemvägen och köpte koffeintabletter,Glukosamin och bindor.Så köpte vi en påse maränger på Coffee House eftersom jag lovat honom fika.De är stora som två nävar.Marängerna alltså.

Annonser

Jag är ett vuxet bokstavsbarn.Tjejer med neuropsykiatriska funktionshinder är ofta snällare och försöker släta över sina problem får vi lära oss.Normalt skulle jag tänka med ett stänk av irritation;äh,det är bara så de vill att tjejer ska vara.Men just nu känns det som en lättnad.Varför?Jo,för det förklarar saken för mig.

Först när jag började fundera över om jag kanske har ad/hd tänkte jag;men gud,jag var ju ganska snäll som barn.Inget problembarn direkt förutom att jag lätt missförstod andras avsikter,hamnade lite på sidan om eftersom jag kände mig fel och framförallt;INTE KUNDE KONCENTRERA MIG.
Och jag var ”flamsig och tramsig” man sa då.Kunde balla ur över småsaker,gapskratta,fåna mig och jag satt med M och tecknade humorserier.Det var inte alltid en nackdel att vara ”flamsig och tramsig”,man hade kul åt saker andra inte begrep.
Men jag slogs inte mer än ett par gånger,var egentligen inte klassens clown och hade inte heller Ty Penningtons(Mr Extreme Home Makeover ni vet,han som studsar runt och alltid har en replik på lager) sociala energi och extroverta personlighet.Men fötter och händer var sällan stilla.Något rörde sig i mina lemmar och nerver som om det suttit en ond pyssling däruppe i hjärnan och dragit i trådarna för att jäklas med mig.Speciellt när det var viktigt att koncentrera sig.Förstås.
Men jag var förstås då ”flamsig”(detta vidriga invektiv när det kommer från en vuxen),det är jag än idag.Det är lätt för mig att ha kul på ett barns nivå,att garva med när jag tillexempel läser Pernilla Stalfelts kul böcker om bajs och hår för dem.

(fortfarande kul!)
Men det var en dödssynd i min familj,att inte koncentrera sig.Koncentrerade man sig inte var det nämligen inte synd om en och man behövde inte hjälp,man var bara lat.

Problemen följde mig från förskolan där fröken Ylva ständigt påpekade att jag inte hängde upp mina ytterkläder och aldrig avslutade mina projekt.Började på en teckning,avslutade den inte utan blev missnöjd med något och tog ett nytt,rent papper som jag fyllde med som råkade finnas i huvudet på mig den minuten.Ingen stor grej tyckte jag då.
Men trots att förskolan påpekade detta fattade ingen att det kanske inte var mitt fel.
Jag kunde läsa och skriva flytande när jag började ettan,inte var det något fel på mig.Jag var bara lat,sa man.Rita gjorde jag helst,men vilken unge gör inte hellre det?
Få saker är så skadliga för ett barn som att höra invektiv som ”lat” när man gör sitt bästa men saker bara inte blir som man tänkte sig.Då var det däremot okej att säga så.Lärare sade det.Föräldrar sade det,om än med skammens rodnad på kinderna,hon är bara lite lat.Bättre lat än tramsig och ännu värre,dum.

Jag var dyskalkyliker dessutom,jag hade alltså mattesvårigheter i stil med dyslektikerns problem med bokstäver.Siffrorna triggade min själs flyktbenägenhet ut genom fönstret.Lärarna fattade ingenting,eller de kanske tyckte att okej,hon klarar väl sig ut som godkänd och än sen.Och jag fick som straff sitta av en timme i veckan med en speciallärare i matte som hade dålig andedräkt,tillsammans med några andra som kanske också led av koncentrationssvårigheter,eller kanske bara hade svårt för matte.Vad vet jag.
Jag var ”flamsig” sa tanten.Och hon sade det till min mamma som skällde ut mig och jag byggde upp en värkande mur som skulle hålla oron borta,men jag lyckades bara låtsas.

Min pappa var ett MBD-barn som man sade på den tiden.Så det är väl som man säger,det springer runt i familjen*haha*.

Urk.Jag är irriterad.

Tanter som Skapar.Smaka på ordet.Själv får jag associationerna halvkassa målningar i akryl ofta med änglamotiv,kanske någon akvarell med landskap,stilleben,damer i hatt som blickar ut över havet eller värst av allt,änglar.
Gärna någon djup text undertill.Nätan alltid mycket intetsägande.Ja,jag fick ju aldrig leva ut mina konstnärsdrömmar på riktigt jag heller,det satte självkritiken stopp för.Jag var inte alltid rättvis mot mig själv.Men jag ska aldrig bli en Tant som Skapar.En Tant som sitter på poesicommunities och publicerar alster(i värsta fall erotiska)för främst målgruppen 30+ som kommenterar ”braa!”,”Så sann!,”Du är så duktig!”.
Som digitalfotar sina tavlor och lägger upp för att få lite uppmuntran.Som klipper håret spretkort och färgar det rött.Eller gör det motsatta,låter det växa grått tills de ser ut som om de klivit ut ur något horribelt sjuttiotalsbarnprogram.Typ.Som tar på brutala hängsmycken i storleksordningen halv handflata eller större.

Blir jag en skapande Tant så skjuter jag mig.

Det går visst en dokusåpa i SVT om en värstingklass som egentligen inte är en värstingklass.Jag har inte sett den och ska inte uttala mig om hur den är vinklad.Det finns så lite tid för TV numera,i den mån jag ser på TV så ska den helst kunna stävja depression och nerstämdhet.

Klassen ska vara en problemklass light alltså.Eller nu raljerar jag.Jag var ingen god elev,en improviserad medelmåtta som med nöd klarade mig igenom högstadiet med 3,1 utan att ha gjort en enda läxa knappt.
Det fanns ingen motivation i mitt huvud.Allt var långt,långt bort i framtiden och lärare var vandrande lyten utan motivation de heller.I trettio år eller mer hade en del gått där.De led av mer skoltrötthet än vi gjorde,ingen uppskattning,bara spott och spe,provokationer,tjatiga föräldrar,friluftsdagar.
De led uppenbart när jag ser dem i backspegeln.De led av dekaders gammal målarfärg och av att de slutligen börjat tro på elevernas öknamn.Jag är en räka.Jag ser ut som en get.Jag luktar svett!
De tänkte säkert så.

Hundar åt upp uppgiftsböckerna i matte(och på den tiden gick lärare verkligen på det,eller kanske inte).De suckade iallafall ofta över de improviserade ursäkterna som presenterades.Jag glömde häftena,tappade dem,förträngde dem.Någon hamnade i ån,den singlade sorglöst ner från Konsumbron och drev mot Sjön.
Blicken gled genom fönstret,pennan skrev eller ritade.Skulle superlärarna i SVT:s såpa kunnat hjälpa mig och gjort en superelev av mig?Jag vet inte.Jag tror inte det.Det var för mycket annat.Strul hemma.Kroppsångest.
Min moster försökte reda ut mig och lära mig studiemoral,hon var självlärd i det mesta som den klassresenär hon var som fått studera utan hjälp hemifrån och hon hade gjort det med bravur.
Jag tärde på hennes tålamod en hel del.Och så var det annat.
Ätstörningar i sin linda.Jag blev nerkallad till sköterskan via interntelefon under en lektion för att någon skvallrat om min undervikt.Inte blev jag arg inte.Inte bara.
Jag kände mig både skamsen och lite smickrad.Så jag hade blivit smal!Alla hade sett det.

Nej,jag var nog för fucked up för en elitlärare,även om jag var ganska snäll och inte vare sig hängde i rökrutan eller knarkade.De hade inte nått fram.Jag har ingen poäng med det här inlägget annat än att skolan bara är en nivå i en femtonårings värld.En nivå som är beroende av hur det ser ut på nivån under.

Som barn måste jag vid något tillfälle ha varit godtrogen.Jag menar,det var inte alltid jag fattade ironi.Att den som sa att fula luggen var snygg verkligen inte menade det.Att någon annan inte tyckte manchesterbyxor var läckert.
Att mamma vid något tillfälle gjorde svamputflykterna i skogen till ett potentiellt CSI-prelude när hon lärde mig att svarta sopsäckar i skog och mark ska man inte peta på(tänk om det är likdelar i!),det fick mig att vakna upp till en betydligt mindre vacker verklighet.Som jag hade velat leva i så länge det gick.

Varför sade hon det?Varför tog hon för tidigt bort det oskuldsfullt barnsliga i en skogspromenad?Hade jag inte kunnat få vänta till kriminalseriernas tidevarv med att dras in i de tankebanorna?Ja,hon tog faktiskt bort en del av glädjen med att promenera på en stig i höstfuktig skog.För visst stöter man förr eller senare på en plastpåse med odefinierat innehåll?
Jag öppnar dem aldrig.Nyfikenheten eller förmågan att strunta i vissa saker har blivit ångest.

Nej,jag går vidare och försöker intala mig att det är någons picknickrester i.

Mitt i sennattens sömnlöshet,i en paus från klädinventeringen,kom jag in på en sida jag trots att den är känd nästan aldrig besökt.Inte sen 1997 något sådant.Passagen debatt.
Det är kul att läsa när man är en argsint 30+ ur den trötta ironiska generationen.Inga krav på registrering finns för att få delta,ändå ska det frågas för någon kompis.

”Min kompis och hennes man vill ha tvillingar,finns det någon medicin man kan få utskriven så det blir tvillingar?”.Skaffa hund istället.Två om ni vill.
”Jag söker par som vill delta i en ny serie,som vill ha en nytändning i sitt sexliv och hjälp från en erotikexpert.Naket eller inte är upp till er”undertecknat Eva B /nn@yahoo.se.
Jaha,vad heter kanalen?TV1000?

Andra är lite gulligt medelåldersängsliga,oftast fullständigt i onödan.Som mamman som oroar sig för att dottern färgar håret svart och tar på en massa kajal,hon är en ”ceen någonting”.Mamman tycker att dottern förstör sitt söta utseende,vägrar ha mössa för håret och dessutom är badrummet nykaklat,tänk om det blir fläckar?Kommer det gå över?Jag undrar om en del är födda medelålders,i förbigående sagt.
Ja,det går tyvärr säkert över.
De flesta skaffar snart alldeles för mycket hämningar och blir som sina egna föräldrar.Jag var en av dem som i tonåren utsattes för ständiga formningsförsök av en mamma som tyckte svart hår och kläder var gräsligt,det kanske är därför jag färgar det än idag.

Beware of the kajal lurking in the shadows!Och det heter Scene förstås.
Bandet heter däremot Broder Daniel.Känt även för sitt kajalbruk.

Det driver fötter iland i Kanada.Ingen vet vems de är och alla är högerfötter iklädda sneakers.Frågan är hur de nu ska hitta resten och den skyldige.
Verkligheten överträffar dikten säger vi ju ofta utan att riktigt tycka att så är fallet,eller gör vi?

Antingen är verkligheten lika skruvad som dikten,eller så har någon knäppgök känt sig inspirerad till illdåd.Kanske av kriminalserieboomen.
Vad som vore,om möjligt,ännu mer skrämmande(men mer kul) vore om verkligheten började överträffa den som de,kanske påtända,manusförfattarna av skruvade serien Days of our Lives får betalt för att peta ur öronen som gammalt vax.
Och här skulle jag kunna fortsätta sitta och raljera om den här såpan som alla mammalediga någon gång stiftat bekantskap med.Hade jag varit ung hade jag liksom Hammar och Wikingsson kallat den ”flummig”.
Men nu säger jag skruvad.För den är skruvad.Se ett avsnitt så fattar du.Gillar du den på fullt allvar(alltså inte för dess komiska kvaliteter)så släng dig i väggen.

För mig skedde det sommaren 2000.Vi bodde centralt i Göteborg och andre sonen var cirka 11 månader gammal.Matlusten var skral och det var först framåt lunchtid jag kunde få i mig något.En kokt majskolv.
Pulversoppa.Yoghurt.Och slog på TV:n när barnen sov middag.Det var klibbvarmt ute och eftersom vi inte hade balkong så satt jag väl på en kudde på golvet och halvsov med tallriken i handen.
Och där var den.Så katastrofalt dålig att man borde kastat upp lunchen och stängt av.Men jag såg på den ibland.Skrattade.Den var löjligt beroendeframkallande,för den erbjöd en stunds kravlös,hjärndöd underhållning.
För den som är obekant med fenomenet Days of our lives kan jag berätta att det är en evighetssåpa som tydligen rullat sedan sextiotalet med till viss del samma skådespelare.Några har kommit till allt eftersom,men de verkar tydligen gärna bli kvar i minst tjugo år.Den utspelar sig i en liten stad där alla är släkt på det ena eller andra viset(det är kanske därför de beter sig så underligt,det finns ju skäl till att man inte får gifta sig med närmare släkt än kusiner) och där människor blir besatta av djävulen,får inplantat i skallen och antingen arbetar som advokater,poliser,läkare eller står i Brady´s pub.Eller arbetar och arbetar.

Det är polariserat,sjukt och lätt att skilja mellan gott och ont.Och den är omåttligt populär har jag märkt.
Det finns hela fansidor och forum dedikerade till denna såpa som verkar vara skriven av ecstasytuggare som måste ha väldigt kul när de sitter där och hittar på nästa twist som folk ska sitta och diskutera på olika forum.Jag minns att jag tänkte att det här borde man ju syssla med.Skriva manus,inte läsa arkeologi.
Men så beslöt jag mig för att istället jobba på att komma över min cynism.
Days of our lives förblev en kuriosaparantes som jag hyser en hatkärlek till.

Jag jobbar ännu på det.
Under tiden kan ni om ni vill roa er men Pet shop boys excellenta låt och video ”Being boring”,studera den och fundera på vad som nu faller er in under tiden.

Och så är Alex Schulman & co tillbaka,utskällda av Steffo och deras blogg(för den har jag besökt)är full av tramshumor som får mig att inse att jag har halva alfabetet av bokstavsdiagnoser på halsen.
Jag skrattar!Och känner mig sedan som en omogen tönt som skrattar åt Henrik Schyfferts påstådda analkulor på golvet i Calle Schulmans sovrum.Som i förbigående sagt ser ut som vilket rum som helst någon student bott i.Ja,jag vet.Jag är fruktansvärt omogen ibland.Kanske för att jag tycker Steffo är för full av cigarrer och whisky för sitt eget bästa.

Jag taggade mitt inlägg igår med ”socialporr” och känner mig nödd att förklara begreppet eftersom det finns en viss risk att jag uppfunnit det själv.Du lär iallafall inte hitta det i Wiktionary eller Svenska Akademiens Ordlista.
Haha,jag har myntat ett nytt begrepp!Eller rättare sagt,min man har.

Det började med den skämtsamma beteckningen ”byggporr” härhemma(under den här kategorin faller tillexempel det nu avsomnade ”Äntligen hemma” och inredningsprogram från ”Extreme home makeover” till ”från koja till slott”).
Och fortsatte med tillexmpel ”matporr”(”Mat-Tina”,”Nigella”,”Leilas mat” med mera.)Matporren har ofta vissa ”sensuella” inslag som är subtila men de ska inte kunna missas.Missar budskapet tittarens undermedvetna får man anta att produktionsbolaget gjort ett ruttet jobb.Det ska röras smält choklad,slickas fingrar och zoomas in på den kvinnliga programledarens kroppsdelar emellanåt.
Snabbt,så det ska förbli familjevänligt.Men ändå tillräckligt tydligt för att pappa inte ska missa poängen.

Det finns även tillexempel ”trädgårdsporr”,”antikporr” och andra livvstilsorienterade program som ska kittla tittarens behov av,oftast,livsstilsförbättringar.Därav ordet ”porr”.Det kittlar ett behov som tittaren har medvetet eller undermedvetet.

”Extreme home makeover” är ett hybridsärfall eftersom det innehåller starka inslag av socialporr.
Alltså tårar,snyft,en historia som slår an de sentimentala strängarna även hos socialdarwinisterna och inte minst att tittaren får känna sig lite god han/hon med.Jag har kommit på mig själv med att snyfta med,jag är ju förstås människa.
Vi kan få känna oss som vi är med i byggteamet som räddar fattiga amerikaner från mögelskadade hus och inrasade tak.Samtidigt ska den som det idkas välgörenhet på vara lite förtjänt av det,det räcker inte med generell misär.Mottagaren får alltså inte vara en vanlig lodis.
Det finns så mycket av sådant redan och nybyggarmentaliteten att var och en är sin egen lyckas smed lever kvar.Kanske kan han/hon vara ”engagerad” i ”the community”,ha mist en lem i krig för fosterlandet eller ha ett svårt sjukt barn.Men det räcker inte att ha ett sjukt barn.Det måste också helst finnas ett inslag av att personen ska vara som personlighet förtjänt av uppköpet.Vara självuppoffrande.Ödmjuk.Då kan även den som tycker att man får vad man förtjänar gå med på att det skänks bort lite freebies.

Exakt vad är då socialporr?
Socialporr är vad det låter som,icke-sexuell pornografi för människor som gillar att studera och relaxa till andras misär(eller andra privata händelser) och kanske även återupprättelse via kommersiella dokusåpor.SVT:s Dokument Utifrån-aktiga dokumentärer orkar ju ingen med.För torrt.För avlägset.
Vem kan identifiera sig med någon i ett avlägset afrikanskt land när man kan få lite sjukhusglamour från hemmaplan en halvtimme varje kväll?Cityakuten på riktigt,liksom.Precis som Hänt Bild är en Hänt i Veckan för dyslektiker är socialporr dokumentärer light med inbäddat Valium a´la kvällstidningsjournalistik.Inte för svårt.Inte för sorgligt.Bara lite lagom sådär.
Lyckliga slut är ett måste.Eller åtminstone slut som känns lite lyckliga även om någon dör.Socialporren fyller förmodligen en viktig självterapeutisk funktion hos många människor.Man kanske får bekräftat att andra har det värre.Att man nog har det rätt bra ändå,eller att man inte är ensam.Ej att förakta.

Hoppsan,jag höll visst på att skriva ”dokusopor” i tagglistan…

Jag brukar ofta cykla till affären-det är inte långt och förstås känner man sig väldigt miljömedveten också.Två korgar bak och en fram,plus en kasse på pakethållaren.Pakethållaren får husera saker som är hyfsat krossäkra,blöjpaket,makaronpåsar,morötter,Cornflakes.Frukt går förstås inte,bananer skulle få blåmärken där direkt.

En del gillar att finstirra när de ser mig lasta min robusta damcykel likt en indier som man kan se på kuriosabilder här och var,ni vet sådana där överlastade cyklar med madrasser,sockerrör och plåthinkar.Typ.Oftast går det alldeles utmärkt,i 99% av alla mina turer har jag klarat mig undan haveri.Men det ska nästan alltid HÄNDA något när man står där och ska packa.Påsar går sönder,flaskhalsar sticker ut genom plasten likt förvirrade sköldpaddor,äpplen buktar ut som glosögon genom handtagsöglorna.
Något ägg har väl störtdykt mot asfalten ibland.

(nåja,bara nästan)

Jag hatar egentligen när det händer,även om jag VILL se mig själv som cool nog att skita i vilket.Vill inte bli stirrad på när jag koncentrerar mig,vare sig jag föder barn eller packar ICA-kassar.
Det kanske är någon slags social fobi,men jag avskyr att känna mig klumpig.Och att främlingar stirrar.Okej det är ingen jättegrej att någon glor när jag packar.Men det leder tankarna vidare till annat som folk gör medvetet eller ej.

Jag undrar kanske hur kvinnorna som föder barn på bästa sändningstid i tv3:s socialporrsåpa Sjukhuset tänker när de signerar kontrakten med Stenbeckkanalen som gav oss kalkonklassikern Tutti Frutti.Tillexempel.Eller de andra som ställer upp för den delen.Även(eller kanske i synnerhet då)om de skulle tacka nej till att låta visa bilder på TV som filmades när de låg medvetslösa på en bår,hur känns det att veta att en superkommersiell tv-kanal har spelat in det?
Jag har själv aldrig velat se sjukhus mer än absolut nödvändigt,jag ser det som en sund instinkt för någon som inte arbetar inom vården.
Det är väl mycket som jag inte begriper av hur andra resonerar i vissa sammanhang,men det här är ett av de mest fascinerande områdena i mina ovetenskapliga egenstudier av hur TV och mediakulturen utvecklats sen jag råkade slå på Expedition:Robinson hemma hos min kompis M när vi skulle förfesta en kväll för vad som känns som en herrans massa år sedan.

Ångrar de aldrig att de lät en kommersiell kanal nyttja deras trafikskador,cancer och huvudvärk för att ro hem lite mer pengar,klädsamt dolt under en mask av samhällsengagemang?
Ångrar de aldrig att de lät Anna Skipper klämma på fettvalkarna och sätta pekfingret framför näsan på dem?
Ångrar de aldrig att de släppte in vem som helst i sin förlossningssal,det som är ett av de mest personliga ögonblicken man kan tänka sig?Nej,de kanske aldrig ångrar sig.Då är ju alla nöjda.Ingen anledning att få moralpanik över hämningslös exploatering av privatliv.
Själv skriver jag alltid ett brev till förlossningspersonalen med specifika anvisningar att jag inte vill ha mer folk än absolut nödvändigt med.Läkarkandidater gör jag undantag för.De är ofta mycket trevliga och måna om att göra rätt och någon måste ju bjuda till så de får sin förlossningserfarenhet och slutligen sin legitimation.
Lamporna ska vara släckta,alla utom en.
Men det är ju jag.

”Ska hon ramla?”,tänker de säkert iallafall,ICA-shopparna.NU måste vi stanna och titta.Fast de stannar ju inte och råstirrar,det här är ju Sverige.Vi är civiliserade,vi stirrar inte på annat än ting som anses legitima och okej att stirra på.
Bilvrak.Trafikdöda djur.Bränder.Ibland fyllon,speciellt fyllon som slåss eller tanter som snattar.Sådana som förmodas inte bry sig eller inte märka.
Snarare sneglar de medan de fyller bakutrymmet på sin kombi eller SUV.En gång föll jag som gravid med cykeln,balanssinnet är ju som bekant aningen tiltat på en gravid kvinna.
Tror ni någon stannade?=========>(spoiler följer)

NEJ!Naturligtvis inte.De tittade.Lite chockade,lite förtjusta.Oj,där ser man.Kvinnor med bukomfång av den kalibern drar ju lätt ner en hel buffé på golvet.Sic.

(bild från Traveladventures.org)

Det är Valentindagen idag.Eller Alla hjärtans dag som vi kallar den här i Sverige.Vi gillar dagar med namnet ”alla”.Alla helgons dag tillexempel.Ingen nämnd och ingen glömd.

När jag var i min känsliga tonårsålder fanns inget valentinfirande här i Sverige att tala om,lika lite som det var särskilt många som hunnit uppmärksamma Halloween som suphelg eller barnens nya godisandningshål i det kompakta höstmörkret.
Men de funderade kanske redan då på vad man skulle tänkas kunna översätta ”trick or treat” med NÄR den här helgdagen slutligen kom hit via amerikanska filmer och TV för att ”ersätta” alla pensionärers egna favorithögtid Alla helgona.Borta är den tid när Allahelgonatiden var synonymt med köldtåliga kransar dekorerade med plastkallor och kottar.Men ändå,den som vill får självklart ändå gå till sina näras gravar och sätta på ljus och barrdekorationer.Det finns plats för mer än en dimension.

Att förbjuda rosutdelning på skolor för att de som inga får(säkert ganska många)inte ska känna sig utpekade är en tanke med gott hjärta.Syftet är att det inte ska ske under lektionstid åtminstone,inget krav av sucka eller himla med ögonen över kan man tycka.
Skolan har en hård social rangordning som man enkelt kan simulera genom att rada upp hötappar i hagen åt en flock hästar.
När den som står högst ätit klart går han helt enkelt och tar nästa,är den stackars kraken inte klar får han snällt gå åt sidan.
Inte sällan går han i sin tur vidare till den som står under honom och kör bort honom från det som är kvar av måltiden.Och så vidare.

Även på min tid fanns varianter som pris till populäraste elev på skolavslutningen,årets kompis(för att bli det var det en fördel om man även under året förbarmat sig över hierarkins outcasts)och så vidare.Högstadiets och gymnasiets Oscarsgala där den oprisade majoriteten satt i princip outpekade kvar på sina aulastolar och applåderade pliktskydigt.
Vi var alla förlorare utom tre,fyra lyckliga som fick en stunds exponering på en aulascen.Det kan man unna dem.


(fram med höet för f*n!)

Men att förbjuda rosutdelning på lektionstid är,mycket förvånande med händelser som Måns Jenningers tragiska död i åtanke tillexempel,uppenbarligen att ställa upp sig själv för arkebusering för brottet ”politisk korrekthet”.
Livet är ju ingen dans på rosor(sic!).Lika bra att ungarna får lära sig det med en gång innan man går och inbillar sig att kungen ska släppa stekta sparvar i munnen på en liksom.Är det en konsekvens av ”alliansens” valseger?

Den som oroar sig för att ungdomar ska bli bortklemade av statliga omsorger kan spara blodtrycket.En del har kloka föräldrar och blir starka.Andra har föräldrar som inte är fullt så kloka men kan kanske gömma en del av sprickorna i fasaden med materiell glasyr så de inte hamnar i värsta eldlinjen.Alla andra ungar får klara sig bäst de vill utan scenografi om inte skolan visar någon mänsklig omtanke.
Den lilla mänskliga omtanken om detaljer kanske kan rädda någons bägare från den berömda droppen som får allt att rinna över.Vem vet?
Låt ungar få slippa utsortering a´la amerikansk high school-film om det går,åtminstone kan skolan låta bli att sanktionera det.Just därför att livet inte är någon dans på rosor är det extra viktigt.Om man nu inte får dansa på rosor ska man få gå barfota i grönt gräs åtminstone när någon har makt att se till att det får vara så.

Glad alla hjärtans!
P.S Ge en ros inte bara till den du är kär i,utan till någon annan också.Kärlek har många sidor.Att ge,om så bara för att vara snäll,är också kärlek. D.S
*bild från zoofakta.se