Jag har ett erkännande jag måste göra.Nej,jag har inga vridna böjelser att dela med mig av annat än att jag aldrig läser modebloggar och kändisnytt.Elin Kling har jag bara hört talas om någon gång när hon användes som försäljningsargument för en kofta på Tradera.
Får jag höra talas om en till förmodad tvillinggraviditet i Hollywood när jag loggar in på min hotmailadress så ringer jag 112 och anmäler MSN för brott mot mänskligheten och mitt privatliv.
”Blondinbella” visste jag inte ens vem det var om jag inte stött på henne via andra bloggar och länkar.”Alla” vet tydligen vem hon är.Och det slog mig att jag kanske har vägrat veta vem denna halvt fiktiva person är.Jag kanske är samma trotsiga lilla monster som jag var när jag var ung och räckte ut tungan åt det mesta som alla andra lagt beslag på och gjort till allmängods-musik,klädstilar,filosofier.Jag är motvalls och trotsig av naturen.Jag föll ur grupptänkandet redan på mellanstadiet när jag började klottra och drömma under grupparbetena,jag blev sedan den som står intill och iakttar med fotografiskt,närmast autistiskt gott minne.Jag är egentligen snäll som en mjölkko,men har svårt att känna mig hemma någonstans.Så lätt det är att bli elak då.Och missförstådd.
Bella Blondin lär hursomhelst vara vårt lilla avlånga lands motsvarighet till känd-för-att-vara-kändfenomenet Paris Hilton,men sådana analogier haltar alltid och aldrig till det svenska jämförelseobjektets fördel.
Ni som levde under sextiotalet minns kanske ”Sveriges John F Kennedy”,alltså Yngve Holmberg.Eller Sveriges Brigitte Bardot,skådespelerskan Jenny Ulving om någon minns henne.
Liknande exempel kan man rada upp i all oändlighet.Och när nu denna källa till kändisskap finns,alltså bloggarna,så börjar jag fundera på varför jag själv bloggar.Inte är det för att dela med mig av mina inköp,klädsmak eller accessoarer iallafall.Kändisskap är inget för mig heller,jag har inte tillräckligt med egolibido för det och min klädsmak är ofta en förvirrad blandning av mammapraktisk H&M-look,Lindex och goth.Eller vad jag nu hittar rent i min ofta osorterade garderob.Inget att blogga om.
Bloggen har tillsist blivit min krönika över allt jag har en åsikt om,som att jag tycker att den där Körberg är en skönt taggig gubbe som vågar häckla nationalhelgonet Carola trots att han själv är schlagerartist.
Nej,jag är inget Carola-fan för den som nu undrar.Varför ska jag inte gå in på,det vore att sjunka till Schulmannivå.
Jag funderar vidare på om bloggar verkligen kan bli monster som tar över för mycket av ens tankeverksamhet som den lär ha blivit för Linda Skugge som enligt utsago ska ha blivit helt absorberad av elaka kommentarer och reaktioner läsarna lämnade efter sig.Kanske det.Jag blir barnsligt glad om jag får uppskattande kommentarer,för det bekräftar för mig att jag inte är så ensam med mina åsikter och syn på världen som jag alltid trott.
Det är däri glädjen ligger för hundar som jag.Känslan av att någon förstått och känt igen.Känslan av att det finns människor som relaterar.
Och förövrigt tänker jag inte läsa en enda rad i varken nätupplagorna eller pappersblaskan under hela helgen.Långfredagen ska vara tråkig och skön.Påskafton,dagen och annandagen ska vara likaså med undantag för någon blitzräd på Ica Maxi för överlevnadens skull.
Ta en riktig retrotripp i påsk-vägra snabbhet och tillåt er att ha tråkigt,gråt ut,var trotsiga.Hylla långsamheten innan den försvinner i glömskan för alltid.Jag tror vi skulle sakna den enormt.
Glad Påsk!
P.S Jag hoppas fortfarande att Blondinbella visar sig vara en konstnärlig installation av någon som vill rikta skrattspegeln mot oss.Vad underbart det skulle ha varit D.S
Hur mycket jag än tar finns det lite kvar! 