Skip navigation

Tag Archives: TV

Om ni inte redan upptäckt henne så gör det.Det är,ska gudarna veta,inte många serier jag följer,men ”Kathy Griffin-my life on the D-list” är en av dem.Varje söndag eftermiddag på tv4+.Söndagseftermiddagarna här är ändå kaos så jag ögnar TV:n med ett öga medan jag jagar bort barn från datorn och försöker hindra katastrofer i allmänhet.

Rivig,orädd och rolig är hon.Det är inte ofta jag lägger märke till en människa som jag känner KANSKE skulle kunna bli något av en själsfrände om jag kände henne,men Kathy är en av dem.
Hon medverkade på nittiotalet i en annan av mina absoluta favoriter,Seinfeld,i två avsnitt.
Att hon inte har barn är dessutom extra skönt.Jag uppskattar faktiskt människor utan barn(och som själva valt det)otroligt mycket,precis som jag uppskattar icke-sentimental humor.
Föräldrar tenderar att bli översentimentala och nästan frireligiösa så fort telningen landat.Det är kanske samma fenomen som gör att en del gravida tror att de åstadkommit något ingen annan gjort förut?*gäsp*

Ett upprört föräldrapar som tycker att det svärs för mycket i barnteve har skrivit ett debattinlägg i SvD idag.Intressant!

Jag har funderat på detta ibland.Cartoon Network,denna kloaköppning som spyr reklam,ingår nämligen i vårt basutbud,så jag har på eget bevåg när tid funnits studerat språk och kvalitet hos barnprogrammen.Naturligtvis tycker barn av naturen extra mycket om det som föräldrarna bannar bort.Det ingår i revolterandet lika mycket som barnteveskaparna förstås vet vad barn gillar mest,snabba klipp,häftig musik,trendkoll och svordomar.

Det svärs lika mycket i Vännerna och Jerry,ett program som då och då visas i SVT:s block och som verkar vara skapat av killar i tjugoårsåldern med svåra konstnärskomplex,alternativt hipphetskomplex.
Förmodligen är de i verkligheten närmare 35-40 än 20.
Vännerna och Jerry,liksom Sune,är riktat till barn mellan tonåren och småbarnsåldern.Alltså säg 8 till 13 eller något i den stilen.Sune är ganska oskyldigt,men Vännerna och Jerry verkar snarare vara riktat till en vuxen arty-fartypublik med ”koll”.Vuxna pojkar som vill se sitt verk på teve.

Svordomarna stör mig inte nämnvärt egentligen,barn lär sig värre saker i skolan och upprördhet över sådana saker bara gödslar markerna för diverse vuxna med medelålderskomplex som vill verka unga och försvara svordomens berättigande.Däremot är barnprogrammen generellt rätt dåliga,fult gjorda,fult färgsatta och rätt omöjliga att uppskatta för en vuxen som råkar sitta med trots att de tillverkats av vuxna.
Ett lysande undantag som jag själv fortfarande älskar är Trazan och Banarne.Mina barn älskar det lika mycket.

Vuxna svär,det kan vi erkänna direkt.Jag med,självklart.Det är oundvikligt och barn älskar det.De snappar upp svordomarna som utsvulten akvariefisk letar pellets.De vet ju att svordomarna är snedsteg,undantag och det bör de förbli.
Det finns ingen anledning att sanktionera dem och göra dem rumsrena,vad ska man då använda för kraftuttryck när de verkligen behövs?

Allt behöver inte vara tillåtet,inte minst för ett språk fullt av svordomar låter platt och fult.Det är gräsligt när människor pratar med svordomar i var och varannan mening,det berövar budskapet respekt och gör att jag inte tar det på allvar.Nej,jag tar det inte på allvar,jag vägrar att bli svuren åt eller att lyssna på någon som svär när den tilltalar mig.Om de sen vill svära åt varandra så får de självklart göra det.
Svordomar är naturliga.Men likt socker ska de inte vräkas över allt som sägs tills man spyr av dem.
Enkelt.

Nu senast igår fick jag höra Audis senaste reklamsnutt,ackompanjerad av Monica Zetterlunds fina ”Visa från Utanmyra”.För mig har den absolut inget med bilar att göra och jag vill slippa tänka på Audi varenda gång jag hör den.
Liksom jag vill slippa tänka på en massa andra produkter som nu de senare åren knutits ihop med musik som är etablerad och var det innan reklammakarna kom på den briljanta idén att använda känd musik för att kanske väcka existerande minnen och associationer hos människor som ser filmen,kanske ge människor en slags känsla av soliditet hos produkten.Vad vet jag.

Skit,säger jag.Förbjud all användning av redan existerande musik i reklam,låt reklamarna enbart få använda originalmusik komponerad för syftet.Sluta sodomera gamla musikskatter för fula produkter.
Reducera samtidigt all jävla reklam med dansande Angelina Jolie-kloner som marknadsför kläder och solkrämer också.Jag vill fan inte se mer hud i reklam,vare sig det är fotomodeller eller ej.Jag tror jag råkat ut för en spyfärdighetsreaktion eller vad man ska kalla det,vad gäller nakenhet och exponerande av hud i reklam.

Först tyckte jag att det här var liberalt och fint.Människor är ju vackra,tänkte jag politiskt korrekt och inlärt.Man vill ju inte heller vara pryd,det är reaktionärt att vara pryd.Men nu när alla andra tycker att nakenhet är fint vid alla tillfällen så känns det ännu mer okej att inte tycka som alla andra.
Nu känns det inte vackert längre,bara läbbigt.Jag börjar längta efter det pampiga viktorianska modet,den tid när sex och nakenhet fortfarande var lite spännande och förbjudet.När det fortfarande fanns ett ”privat”.Samtidigt som det exponeras så mycket överallt är det fortfarande förbjudet för kvinnor att bada utan BH i badhus,på klassiskt dubbelmoralvis.

Nej,långa,snygga viktorianska kappor,det vore något det.Oerhört vackert och oerhört sexigt utan att vara övertydligt.Stilfullt.
Framhäver kroppens form på ett skönt sätt.Inte på ett Filip och Fredrik-buskissätt,inte på ett reklamförskönat vis.Jag tycker inte särskilt mycket om vår tid,den är trist och utslätad generellt.Om jag har levt ett tidigare liv så har jag levt i ett stort slott,omgiven av vackra trädgårdar,skild från pöbeln och omgiven av enbart saker jag tycker om,det är jag säker på!

Och apropå F&F,nu kommer en norsk knock-off på samma trötta koncept på kanal 5.I trailern fick man se ett exempel på det jag snackade om tidigare,en naken tant med valkarna hängande,inlagd för att locka fram skratt och förskräckt förundran och självklart inte för att locka till köp av solkräm.
Hon verkade totalt oberörd,en sådan självkänsla kan man ju beundra förstås.

Filip och Fredrik,ni var enormt sköna de första säsongerna.Men lägg av nu.Och gör inga fler knock-offs!

När melodifestivalen existerade i ett hanterligt och för folket begripligt format.En gång när Irland vann vartannat år och däremellan Storbritannien,Belgien,Luxemburg och kanske Sverige någon gång emellanåt.Det var länge sen.Alla låtar lät lika mycket likadant då med,fast de lät västeuropa,och även om det sved när Sverige hamnade under topp-tre så fann folket nästan alltid vinnaren trallvänlig och begriplig.Den var ju västeuropeisk.Den gick att mixa in i blandbandet.
ABBA-pop.Lite ballad.Förutsägbart var det då med,fast på ett lite annat sätt.Ett tryggt,mätt sätt.

Någon gång när det nu var svällde plötsligt melodifestivalen i Sverige över alla bräddar och täckte varenda lördag under några veckor i ett tjockt lager av folkligt sediment och TV-snacks.
Det var bättre förr.Ja,förutom att nu har östeuropa kommit och rört om i grytan,underbart tycker jag även om jag inte intresserar mig ett dugg för melodifestivalen.Det var igårkväll vid tolvtiden som jag började undra varför det var så folktomt ute för att vara lördagkväll och varför grannarna inte spelade dunkadunka som de brukade.
De var förstås TV-fjättrade.Och en snabb titt i dagstidningens TV-bilaga bekräftade att en hel vår av schlagerförspel nu förväntades mynna ut i någon slags orgasm för Sverige.Oj,tänkte jag.Slå på och kolla lite?Det var rösträkning.Gäsp.Bredde en macka och gick ut med hunden,satte igång tvätten.Ryssland verkade vinna.
Jag är russofil så mig gör det absolut ingenting.Men jag undrar hur mycket känslor andra(vuxna) investerat i melodifestivalen?Ungefär lika mycket som jag och mina kompisar gjorde när vi var tolv?

Min snart sjuåriga dotter har börjat intressera sig för nagellack,löshår och vuxna kläder.Jag som inte ens använder de två förstnämnda annat än att jag penslar lite lack på tårna när det är sandaldags.
Lite lack fick hon,precis som jag fick som barn.It ends there for now.

Folket har berättat vad de anser om att Englas begravning sker i offentlighetens ljus.Igen!Och nästan alla förfasas de över familjens vilja att sända begravningen i statlig TV,en del oroas rent av över saker som att folk ska sitta och frossa i chips medan de tittar.
Så omtänksamt.Men nu behöver ni inte pracka på familjen er oro för vad folk eventuellt kommer konsumera under sändningen,jag tror inte att det är av särskild vikt för dem om Janssons i Bromölla äter Gott och blandat eller dricker kaffe när TV:n står på.Den som vill invända över sändningen på ett stil/respektfullt sätt gör det lämpligast direkt till SVT och inte till tidningarnas klagomurar.
Ja,fria hellre än fäll.Nu och i framtiden.Vad det än gäller.

Ja,och så var den eländiga värmen här.
”Man ska inte klaga” har jag hört cirka fyra gånger idag,från olika munnar-nej,man får ju inte klaga när det blir varmt här i Sverige.Men jag gör det iallafall.Jag svettas och får huvudvärk,Ray-Bans åker på och parasollet upp i trädgården.Grannarna spelar dunka-dunk och de som inte har balkong eller uteplats börjar som vanligt gnälla på doft av grill,för kan inte de grilla på en egen uteplats ska fan ingen annan få det heller.

Och jag stannade till på Body Shop och studerade nya sortimentet av huduppstramade produkter,smådesperat och självkritisk som jag alltid blir när blekhuden ska blottas i solen.Speciellt armarna då,magen visar jag aldrig utanför familjen.
Men post-graviditetsmagen ska ändå snyggas till lite hade jag tänkt.Situps tar ju inte bort bristningar som alla vet,inte ofast hud heller.Kaxigheten räcker bara så långt och resten får man fixa själv när ekonomin inte tillåter plastiska ingrepp.Lösningen blir då ormolja eller som det oftast kallas,kosmetiska krämer och salvor.
Anti-cellulitlotion,lotion för ”fast hud”,bröstuppstramande kräm och bristningskräm fanns att välja mellan,allt ganska dyrt och slickt.Löftesrikt och aningen tvivelaktigt.Haha,sa jag.Mot mina bristningar hjälper nog bara en kirurg.Jovisst,sa biträdet.Krämer hjälper inte alla förstås.Men hjälper de någon?

Det blev en flaska huduppstramande lotion tillsist i ett svagt ögonblick,det lät allround och bra.Kladdade lite bristningskräm ur testerflaskan på magen när ingen såg,men eftersom det ska krävas åtta veckors behandling för att se eventuell förbättring så kan det väl kvitta.
Det ska nog till plastikkirurgi för att få bort mina bristningar iallafall,magens undersida ser ut som the dark side of the moon i år också.
Och det blir nog ingen bikini i år heller.

Englas begravning kan på förfrågan av familjen komma att sändas i TV.Tro nu inte att stödet för detta påfund är särskilt stort bland männen och kvinnorna på gatan.Nejdå.Det är nog många,jag också,som tycker att det är lite märkligt.Men å andra sidan har vi inte varit i Englas mammas situation.

Nu börjar det bubbla av oro här och var för att familjen gått och blivit mediaberoende,kanske rent av lite girig.Usch.Vet hut och sörj utan åthävor!
Man kan få lite uppmärksamhet i extrema situationer i Sverige,men det får aldrig övergå i något som någon kan missuppfatta som törst efter uppmärksamhet,eller ve och fasa,att man tror att man är något!

Ja,jag tycker att familjen kanske fattat ett oövertänkt beslut som bett om detta,det finns säkert risk att de kommer tycka att det känns fel efteråt att släppa in kreti och pleti i en privat ceremoni.

Nej,jag kommer inte sitta och titta om den sänds.Men jag är så trött på folks åsikter om hur sorg ska få yttra sig.
Jag har själv råkat ut för ”proffs på sorg”(dvs diakonissor,psykologer och liknande)som talat om för mig hur man sörjer på ett korrekt vis.Jag har sörjt på mitt eget de gånger det behövts,inte alltid enligt regelboken,men det har funkat för mig.

Att sända Astrid Lindgrens eller prinsessan Dianas begravning tycker däremot de flesta tydligen till och med här i Sverige,är okej.Det faktumet kan man ju analysera om man vill,varför sådana personers begravningar anses vara okej för hela världen att dela.Kan man inte resonera så att eftersom dessa människor levt större delen av sina liv i rampljuset så kan de anhöriga få ha begravningen ifred?
Det finns många sätt att se på saker och ting.

Vet ni vad jag tror?Jag tror att familjen upplevt stor tröst och smärtlindring i att få stöd av media och allmänhet.Så stor att det nu kanske känns plågsamt att inse att media och Folket en dag kommer tappa intresset.Det har inget med girighet eller uppmärksamhetssuktande att göra.Bara en rädsla för att smärtan kanske ska göra sig ännu mer påmind när man lämnas ensam med den.
En TV-sänd begravning kanske känns som ett sätt att dels hedra dottern(på ett sätt som känns övermaga för svenskar tyngda av jantekomplex,men fullt förståeligt för den som drabbats av svår sorg och tänker utifrån sin egen situation,i det här fallet en situation som inkluderar en extrem mediabevakning),dels skjuta på den dagen när media inte bryr sig längre,för att den kanske just nu känns plågsam för familjen.
Jag tror inte heller att SVT kommer gå med på förfrågan.De förstår förhoppningsvis att det förmodligen är ett stadium i familjens sörjande som de behöver sina anhöriga och vänner till,någon gång måste ju media släppa taget om dem.

Jag tror de flesta som genomgått en förlust och stått inför dagen när familj,vänner och kanske kolleger tycker att nu får han/hon väl fan ta och gå vidare,kan känna lite av vad jag kanske kan ana där så många andra ser mediatörst och uppmärksamhetssökande.Det är bara en gissning,men ändå.

Nej,nu ska jag gå och sova.

I förrgår kväll satt jag och såg TV4:s nya rip-off(alltså egentligen en originalet ini minsta detalj,som programledarnas utseende,trogen svensk version av ett utländskt koncept)Rent hus.
Jag tänker inte hyckla,det är tröstande att se andras stök eftersom det får ens eget att framstå som en ”fart in the breeze” i jämförelse,och det är väl ingen avancerad gissning att detta är en del av TV-producenternas beräkning när de uppfinner sådana här koncept.Vi som tittare ska få känna oss duktiga,många av oss får sällan göra det.De som medverkar får skämmas lite,men får å andra sidan ordning på torpet även om det ska svida lite.Inget är ju gratis,som kungen sa.

Det var en trångbodd konstnärsfamilj,av allt att döma både trevliga,mysiga och omtyckta,som skulle få ordning i röran med hjälp av två medelålders tanter med städning som yrke.Bara där är man ju chanslös.
Säg den som helt skulle komma undan en kritisk bedömning av städproffs?

Familjen hade två barn och det gav en rätt besk bismak,jag kan tänka mig att barnen kommer få höra ett och annat om familjens städvanor efteråt.Hund hade man också,den hade lämnat spår i form av ett par kilo tappat hår i lägenheten skulle det visa sig.
Just vem som har det övergripande ansvaret kan man diskutera hur länge som helst.Jag vill inte ta ifrån vuxna människor ansvaret och rättigheten att fläka ut sina liv till allmän beskådan om de så vill,om det finns minsta risk att de inte inser de praktiska konsekvenserna efteråt får man hoppas att TV4 och andra kanaler har någon form av bedömningskriterier så de inte exploaterar psykiskt sjuka och andra människor som av en eller annan anledning har svårt att se konsekvenserna av sina handlingar.Det tål att diskuteras var gränserna går.

Båda damerna gav mig hur som helst en känsla av déja vu.Typen känner jag väl till eftersom de finns ständigt i ens närvaro som småbarnsförälder.BVC-sköterskor.Skolfröknar.Barnmorskor av den äldre,nitiska sorten som tycker att smärtlindring är för ynkryggar.Försäkringskassedamer!

Vänner av ordning och upprätthållare av den ser ofta ut så där.

Jag vet att det egentligen krävs så lite för att ens liv ska skakas tillräckligt för att städningen inte ska vara prio nummer ett.Det är det vi alla vet och det är därför vi känner oss tröstade av att veta att andra har det likandant eller värre,är min teori.
Jag har själv inga ursäkter att komma med tycker jag själv.Inga tillräckligt goda åtminstone.Barnen måste tillexempel kunna få ta hem kompisar och för att det ska kännas bra måste huset vara i någorlunda god ordning.Det känns bäst så.Att inte låta kaos ta över är lättare om man mår någorlunda bra och kan ingripa i tid.Förstås.

Det är bara att torrt konstatera:eran då jag tyckte riktigt synd om dem som blev sågade jäms med fotknölarna av Idol-juryn är tyvärr över.
Frivilligt är ordet.Jag har blivit delvis emaniciperad mot min vilja,och det skedde smygande.Frivilligheten blir en ursäkt.Men medmänskligheten och förståelsen hoppas jag aldrig ska försvinna.

Ut i köket och torka,sa jag till mig själv!(Ja,det gjorde jag faktiskt.Jag gick ut i köket och torkade knappar och vred på spisen trots att den var nyligen rengjord.Nu vet ni var jag fått mitt bloggnamn ifrån om ni nu någonsin undrat över det).

Men nu till saken.Det intressanta är egentligen inte varför människor ställer upp med sina skitiga hörn på bästa sändningtid utan hur snabbt det oacceptabla blivit acceptabelt.För tio,elva år sedan var Robinsonutröstningarna ”mobbningsteve”,det var okej att skrika och protestera mot det nya fenomenet reality-TV.Idag är det passé-att protestera är att stämpla sig själv som bakåtsträvare som inte hänger med,moraliserar och inte ens hört talas om Resumé.

Vi var så mediaovana.Nu är det tio år senare.
Och på trots allt får den förnedrade en skinande ren lägenhet så situationen blir win-win i slutändan iallafall,även om det ska svida lite.Förnedringen är priset för slarv och att få jobbet betalat och gjort av någon annan.Vi behöver inte ha alltför mycket ställföreträdande skuldkänslor.
Nej,det är förstås egentligen inte roligt med människor som fyller sina lägenheter så de inte själva får plats,vare sig det är sopor eller annat.Egentligen.Det tyder ju på att något gått fel på ett plan i en människas liv som ställer sig utom räckhåll för hårdsminkade städdamer med snipig min.(Har ni förresten tänkt på hur LIKA de svenska programledarna är sina utländska motsvarigheter?Anna Skipper ser,om jag inte missminner mig,nästan exakt ut som en något,om än inte mycket,yngre kopia av Gillian McKeith).

Men vi kanske ska tänka på all tragik som kan ligga under bråten i människors hem.Inte att de är skitiga av naturen utan att de har svårt att skiljas från saker,något kaosmoment har tagit över och gjort att de inte orkar börja röja,det kan också vara ett sätt att stänga ute det jobbiga i omvärlden.Att börja spara och samla på sig.Inte sopor och smuts nödvändigtvis,men saker.Jag har sett det med egna ögon och det är inga smutsiga människor.Låt oss behålla lite mänsklighet och eftertanke i dokusåpornas tidevarv.
Och den som säger att de här människorna ändå inte kommer att klara att hålla iordning tror jag gör en djupt orättvis bedömning.Många tror jag faktiskt klarar det när de väl kommit upp ur oredan.

Barnens marsvin har en sista gång(enligt A)bytt namn och heter nu Hikaru,Takeshi och Spike.

Det driver fötter iland i Kanada.Ingen vet vems de är och alla är högerfötter iklädda sneakers.Frågan är hur de nu ska hitta resten och den skyldige.
Verkligheten överträffar dikten säger vi ju ofta utan att riktigt tycka att så är fallet,eller gör vi?

Antingen är verkligheten lika skruvad som dikten,eller så har någon knäppgök känt sig inspirerad till illdåd.Kanske av kriminalserieboomen.
Vad som vore,om möjligt,ännu mer skrämmande(men mer kul) vore om verkligheten började överträffa den som de,kanske påtända,manusförfattarna av skruvade serien Days of our Lives får betalt för att peta ur öronen som gammalt vax.
Och här skulle jag kunna fortsätta sitta och raljera om den här såpan som alla mammalediga någon gång stiftat bekantskap med.Hade jag varit ung hade jag liksom Hammar och Wikingsson kallat den ”flummig”.
Men nu säger jag skruvad.För den är skruvad.Se ett avsnitt så fattar du.Gillar du den på fullt allvar(alltså inte för dess komiska kvaliteter)så släng dig i väggen.

För mig skedde det sommaren 2000.Vi bodde centralt i Göteborg och andre sonen var cirka 11 månader gammal.Matlusten var skral och det var först framåt lunchtid jag kunde få i mig något.En kokt majskolv.
Pulversoppa.Yoghurt.Och slog på TV:n när barnen sov middag.Det var klibbvarmt ute och eftersom vi inte hade balkong så satt jag väl på en kudde på golvet och halvsov med tallriken i handen.
Och där var den.Så katastrofalt dålig att man borde kastat upp lunchen och stängt av.Men jag såg på den ibland.Skrattade.Den var löjligt beroendeframkallande,för den erbjöd en stunds kravlös,hjärndöd underhållning.
För den som är obekant med fenomenet Days of our lives kan jag berätta att det är en evighetssåpa som tydligen rullat sedan sextiotalet med till viss del samma skådespelare.Några har kommit till allt eftersom,men de verkar tydligen gärna bli kvar i minst tjugo år.Den utspelar sig i en liten stad där alla är släkt på det ena eller andra viset(det är kanske därför de beter sig så underligt,det finns ju skäl till att man inte får gifta sig med närmare släkt än kusiner) och där människor blir besatta av djävulen,får inplantat i skallen och antingen arbetar som advokater,poliser,läkare eller står i Brady´s pub.Eller arbetar och arbetar.

Det är polariserat,sjukt och lätt att skilja mellan gott och ont.Och den är omåttligt populär har jag märkt.
Det finns hela fansidor och forum dedikerade till denna såpa som verkar vara skriven av ecstasytuggare som måste ha väldigt kul när de sitter där och hittar på nästa twist som folk ska sitta och diskutera på olika forum.Jag minns att jag tänkte att det här borde man ju syssla med.Skriva manus,inte läsa arkeologi.
Men så beslöt jag mig för att istället jobba på att komma över min cynism.
Days of our lives förblev en kuriosaparantes som jag hyser en hatkärlek till.

Jag jobbar ännu på det.
Under tiden kan ni om ni vill roa er men Pet shop boys excellenta låt och video ”Being boring”,studera den och fundera på vad som nu faller er in under tiden.

Och så är Alex Schulman & co tillbaka,utskällda av Steffo och deras blogg(för den har jag besökt)är full av tramshumor som får mig att inse att jag har halva alfabetet av bokstavsdiagnoser på halsen.
Jag skrattar!Och känner mig sedan som en omogen tönt som skrattar åt Henrik Schyfferts påstådda analkulor på golvet i Calle Schulmans sovrum.Som i förbigående sagt ser ut som vilket rum som helst någon student bott i.Ja,jag vet.Jag är fruktansvärt omogen ibland.Kanske för att jag tycker Steffo är för full av cigarrer och whisky för sitt eget bästa.

Jag brukar ofta cykla till affären-det är inte långt och förstås känner man sig väldigt miljömedveten också.Två korgar bak och en fram,plus en kasse på pakethållaren.Pakethållaren får husera saker som är hyfsat krossäkra,blöjpaket,makaronpåsar,morötter,Cornflakes.Frukt går förstås inte,bananer skulle få blåmärken där direkt.

En del gillar att finstirra när de ser mig lasta min robusta damcykel likt en indier som man kan se på kuriosabilder här och var,ni vet sådana där överlastade cyklar med madrasser,sockerrör och plåthinkar.Typ.Oftast går det alldeles utmärkt,i 99% av alla mina turer har jag klarat mig undan haveri.Men det ska nästan alltid HÄNDA något när man står där och ska packa.Påsar går sönder,flaskhalsar sticker ut genom plasten likt förvirrade sköldpaddor,äpplen buktar ut som glosögon genom handtagsöglorna.
Något ägg har väl störtdykt mot asfalten ibland.

(nåja,bara nästan)

Jag hatar egentligen när det händer,även om jag VILL se mig själv som cool nog att skita i vilket.Vill inte bli stirrad på när jag koncentrerar mig,vare sig jag föder barn eller packar ICA-kassar.
Det kanske är någon slags social fobi,men jag avskyr att känna mig klumpig.Och att främlingar stirrar.Okej det är ingen jättegrej att någon glor när jag packar.Men det leder tankarna vidare till annat som folk gör medvetet eller ej.

Jag undrar kanske hur kvinnorna som föder barn på bästa sändningstid i tv3:s socialporrsåpa Sjukhuset tänker när de signerar kontrakten med Stenbeckkanalen som gav oss kalkonklassikern Tutti Frutti.Tillexempel.Eller de andra som ställer upp för den delen.Även(eller kanske i synnerhet då)om de skulle tacka nej till att låta visa bilder på TV som filmades när de låg medvetslösa på en bår,hur känns det att veta att en superkommersiell tv-kanal har spelat in det?
Jag har själv aldrig velat se sjukhus mer än absolut nödvändigt,jag ser det som en sund instinkt för någon som inte arbetar inom vården.
Det är väl mycket som jag inte begriper av hur andra resonerar i vissa sammanhang,men det här är ett av de mest fascinerande områdena i mina ovetenskapliga egenstudier av hur TV och mediakulturen utvecklats sen jag råkade slå på Expedition:Robinson hemma hos min kompis M när vi skulle förfesta en kväll för vad som känns som en herrans massa år sedan.

Ångrar de aldrig att de lät en kommersiell kanal nyttja deras trafikskador,cancer och huvudvärk för att ro hem lite mer pengar,klädsamt dolt under en mask av samhällsengagemang?
Ångrar de aldrig att de lät Anna Skipper klämma på fettvalkarna och sätta pekfingret framför näsan på dem?
Ångrar de aldrig att de släppte in vem som helst i sin förlossningssal,det som är ett av de mest personliga ögonblicken man kan tänka sig?Nej,de kanske aldrig ångrar sig.Då är ju alla nöjda.Ingen anledning att få moralpanik över hämningslös exploatering av privatliv.
Själv skriver jag alltid ett brev till förlossningspersonalen med specifika anvisningar att jag inte vill ha mer folk än absolut nödvändigt med.Läkarkandidater gör jag undantag för.De är ofta mycket trevliga och måna om att göra rätt och någon måste ju bjuda till så de får sin förlossningserfarenhet och slutligen sin legitimation.
Lamporna ska vara släckta,alla utom en.
Men det är ju jag.

”Ska hon ramla?”,tänker de säkert iallafall,ICA-shopparna.NU måste vi stanna och titta.Fast de stannar ju inte och råstirrar,det här är ju Sverige.Vi är civiliserade,vi stirrar inte på annat än ting som anses legitima och okej att stirra på.
Bilvrak.Trafikdöda djur.Bränder.Ibland fyllon,speciellt fyllon som slåss eller tanter som snattar.Sådana som förmodas inte bry sig eller inte märka.
Snarare sneglar de medan de fyller bakutrymmet på sin kombi eller SUV.En gång föll jag som gravid med cykeln,balanssinnet är ju som bekant aningen tiltat på en gravid kvinna.
Tror ni någon stannade?=========>(spoiler följer)

NEJ!Naturligtvis inte.De tittade.Lite chockade,lite förtjusta.Oj,där ser man.Kvinnor med bukomfång av den kalibern drar ju lätt ner en hel buffé på golvet.Sic.

(bild från Traveladventures.org)

Visa inte baken i amerikansk TV innan klockan tio på kvällen!
Eller rättare sagt,låt inte andra göra det i din TV-kanal.Det kan stå dig dyrt.Om det är extra hemskt för att det råkade vara en kvinnas bakdel förtäljer inte historien.Men jag spekulerar och säger ja,jag tror det.Hade en man visat baken hade det dels varit mer oestetiskt,men också möjligen aningen mer rumsrent.
Tänk bara på TV4-journalisten som blev anmäld av en äldre man för att han råkade få se hennes bröst.Hade han anmält om en man kommit promenerande med bara bröstvårtor?
Om en kvinnorumpa är skadlig för det uppväxande släktet borde mina barn vara färdiga för terapi med tanke på att jag aldrig låser dörren om mig när jag duschar.Och ge för guds skull alla småbarn terapi direkt de kan tala,de kom ju ut ur en kvinnas könsorgan en gång.Bara en sådan sak!Fy,täck över kvinnors underliv när de föder och snitta istället!

Om åttiotalisterna är mer krävande än föregående generationer vet jag inte.
De jag stöter på verkar välgödda sedan sin tidigaste barndom på det glada åttiotalet och nöjda med livet.
Varför skulle de inte vara det?Annars är de inte så annorlunda från oss,det skiljer faktiskt inte många år emellan någon född 1978 och någon född 1982.
Men det går ändå att skapa en konstlad samhörighet mellan sinsemellan olika människor bara grundat på vilket årtionde de är födda i.En slags klan du kan tillhöra utan att uppfylla några andra kriterier än att du är en ”xx-talist”.

Vi fick ofta snällt ha tråkigt vi,vi som tillhörde den generation som snöpligt nog för oss kom precis innan kabel-TV,mobilerna,internet,och det som för så där tio år sedan med behagfull rysning kallades ”multimedia”.
Vi som inte hade internet i skolan,utan på sin höjd några Commodore 64 i en muggig datasal man helst undvek,men som var tjugo-någonting när internet via pipmodem kom in i stugorna och studentettorna.
Vi som var illa tvungna att ha tråkigt ibland ända upp i tonåren,det fanns ju bara två kanaler på TV:n och hemdator var det bara några få utvalda som hade.Och vad kunde man göra på den?!Programmera textsträngar?Spela spel förstås då.
Men det fanns inte många att välja på.

För på den tiden var den hyfsat välutbildade medelklassen nämligen rädd för ny hemelektronik,den hotade ungarnas intresse för skolan och signalerade att akademikernas barn också hade ett intresse för nöjen som inte var helt politiskt korrekta.Vilken skam.Spel-och kabel-TV-världen var ny och föräldrarna obekanta med den.Det fanns inte Cartoon Network och Disney Channel att begränsa,bara en timmes statligt godkänd barn-TV om dagen.Inte mycket att orda om,alltså.
Därmed var det sällan ingenjörernas och läkarnas barn som fick Soda Streamers och videobandspelare,möjligen en dator om barnen lyckades dupera föräldrarna att tro att den kunde vara till nytta i skolarbetet.Men det var i praktiken få som hade de här hemdatorerna.
Föräldrarna,kanske i synnerhet(bisarrt nog kan man tycka)akademikerna,hade svårt att begripa vad de skulle vara bra för.De hade ju själva ingen användning för dem,alltså var de en potentiell fara för barnen.Det är alltid lite skrämmande,det man inte förstår sig på.
Det fanns dock två lyckliga satar i min klass som hade hemdatorer,sk VIC-20.Bägge är numera programmerare.

Som en liten kontrast till mina egna ungars uppväxt med egen mailadress i skolan och ändå kanske apropå inget särskilt sålde jag själv då och då i sjuårsåldern vänsterpartiets dåvarande tidning Ny Dag med min morfar.
Jag sålde nästan alltid slut mina buntar i hyreshusen.De kanske tyckte jag var gullig,tanterna och gubbarna som öppnade.Ibland kom det fram en karamellburk eller så fick udda vara jämnt när det kom till växelpengar.
Om jag nämner det idag får folk gärna något moralpanikartat i blicken,detta sjuttiotal!Jag visste inte exakt vad det var jag sålde,det erkänner jag,men de var trevliga människor och i ”lokalen”(vänsterpartiets lokalavdelnings möteslokal)fanns det både apelsinsaft,tuschpennor och roliga statyer som idag skulle klassas som kultig retrovänsterkitsch.Plus en glasskiosk intill.

Jag har förresten en god vän sedan 14 år tillbaka.
Hon är född i mitten av sjuttiotalet,och har en yngre syster född sista halvan av åttiotalet.Skillnaden mellan deras uppväxt är faktiskt av någon anledning enorm.
Storasyster fick ofta passa lillasyster och handla när mamma jobbade medan lillasyster i sin tur blev otroligt bortskämd av samma mamma och knappt ens gick till affären när hon bodde hemma om mamman bad om ett par liter mjölk.Mamma sade inget om det.
Lillasyster drog sedan på mamman en telefonräkning på 5000,ett resultat av ringande till kompisarnas mobiler.
Mamma lät då bilen stå i ett antal månader eftersom hon inte hade råd med bilförsäkringen,men hon betalade snällt telefonräkningen utan krav på bidrag från dottern.Och köpte sedan Buffaloskor till henne.
En tillfällighet?Kanske.Men jag tycker det är en intressant tillfällighet.

Egentligen är vi nog ganska priviligierade vi sjuttiotalister.
Vi var unga nog att ta till oss internet och förstå användargränssnittet på vilken mobiltelefon som helst utan ansträngning och likförbannat gamla nog att minnas DDR-Sverige innan det försvann för alltid.Allt innan vi ens hann fylla 30.
Jag ser det som en stor förmån faktiskt.
Ja,nog har vi ganska mycket att vara ironiska över,Anders Parment.