Skip navigation

Tag Archives: tabloider

Det var väl någon gång i april det började pratas om den sk svininfluensan första gången.Otäcka bilder av mexikaner med verkningslösa munskydd kablades ut över världen och paniken spred sig.Jag fick väl lite panik själv,jag skulle föda inom några veckor och som alla som varit gravida vet är humöret lite volatilt när man är i det tillståndet.

Vacciner för miljarder beställdes och folket stampade otåligt för sin beskärda dos.Månader innan det ens var aktuellt.Vi uppmanades hålla utkik i tidningarna(försäljningssiffor!)efter meddelanden om när det var dags.
Media och läkemedelsindustrin gnuggade händerna och kliade varandra på ryggen.
Arbetsgivarna ville förstås inte heller ha folk sjukskrivna.Med andra ord,det fanns rejält med ekonomiska intressen som lurade i bakgrunden,diskret men inte osynligt.
Internetapotek,en annars ljusskygg verksamhet,annonserar på helt legitima sidor med sina hostmediciner och handsprit.
Det gäller att få folk att tro att man handhåller en bristvara,i bästa ransoneringsstil.
Hur svårt är det att tillverka etanol egentligen?Kan den öht ta slut?

Nu har vi i vår familj haft skiten,helt vanliga influensasymptom åt det milda hållet.Och det var så totalt antiklimaxartat att jag är tacksam vi vägrade vaccinering.Några av ungarna är fortfarande lite krassliga,men på bättringsvägen.Större delen av många skolklasser är sjuka.
En lokalpolitiker här i stan sade i ett uttalande i lokalblaskan att målet är att ”alla ska erbjudas fullgott skydd”.Visst,hörru.
Det är omöjligt att erbjuda även om man tvångsvaccinerar varenda jäkel i det här landet.

För det första är vaccinet alldeles för sent distribuerat vilket man borde fattat redan i somras.När massvaccineringen av skolbarn började här hade smittan redan börjat spridas.Som alla vet har vaccinet ingen som helst verkan förrän efter ett par veckor.
För det andra lär det innehålla rejäla doser tillsatser av olika slag som inte testats ordentligt,detta för att det ska kunna odlas fram snabbt.

I Norge delas det förresten ut receptfri Tamiflu för 50 nkr förpackningen till den som går till valfritt apotek och övertygar farmaceuten om att man har en anhörig med influensasymptom hemma.Inget läkarutlåtande behövs.Du kan ha en vanlig förkylning och knapra Tamiflu.Eller bara fejka för att du vill ha ett litet lager hemma.
Kom inte och säg att inte världen är fullständigt galen.Heja norrmännen som bidrar till att influensavirus i framtiden kanske blir helt resistenta mot de antivirala medel vi har.Det är dem vi kan tacka om inga medel kommer hjälpa dem som behöver då.

Vi här i väst måste lära oss hantera vår panik.Lära oss att livet är fullt av risker och att allt inte kan vaccineras bort.
Livet är heller inte så mycket att uppskatta om man bäddar in sig för djupt i trygghetsbubblan.
Flera av de jag vet som haft influensan(som ironiskt nog grasserar här i stan sedan några dagar efter massvaccinationerna) tänker iallafall aldrig mer köpa en kvällstidning-något sent påkommet,men bättre sent än aldrig.Enligt mig måste livet innehålla lite fatalism,annars går det inte överhuvudtaget att leva.
Och visst,jag är medveten om att det finns människor som blir svårt sjuka i influensa,men vilket år blir det inte det?
Jag är så dödstrött på vår skräckkultur där så många intressen när sig på allmänhetens skräck för olika saker,så många att vissa människor helt mist förmågan att leva utan skräck för än det ena,än det andra.

Enligt ovan nämnda lokalblaska vårdas i detta nu en person på det lokala sjukhuset för influensakomplikationer.
Och hur många är det ett ”vanligt” år som läggs in av samma skäl?Ut med korten på bordet nu.
Over and out.

Annonser

Jag har aldrig varit någon muntergök,det vet alla som känner mig.Jag kan vara tvär,taggig,cynisk,anti likväl som flamsig,tramsig och levnadsglad,men ingen muntergök.Ingen minglare.Min mor försökte på olika sätt råda bot på denna brist genom att skicka in mig i olika pinsamma sociala situationer som barn,men utan större framgång.
Jag har plågats av något slags ställföreträdande medlidande för tillvaron sedan tonåren när min mamma ständigt ojade sig över att jag gick klädd i svart och lila jämt,”som om jag var på väg till en begravning”.
Det var mitt sätt att hantera det svåra,att bli vän med det.
Men till och med jag kan urskilja en smärtgräns.Jag kan knappt öppna en tidning längre för jag kan inte värja mig mot ångesten som väller ut ur sidorna.Eländet och de som lever genom det,journalismen,spekulationerna,utsattheten vi alla kan råka ut för och så vidare.

Knivhuggna småbarnsmammor(jag sänder en medlidandets tanke till mamman och hennes anhöriga,men avhåller mig från att länka till artiklar eftersom jag redan antar att alla vet vad jag talar om),mördade barn,fattigdom,orättvisa,brist på empati,socialdarwinism.Listan kan göras lång.
Som förälder är det frestande att drabbas av rent primitiva överbeskyddarinstinkter.Om jag föll för dem varje gång jag läste om pedofiler,mördare och andra sjuka individer skulle barnen inte få gå ensamma sin tre minuters skolväg,inte få gå till kiosken på hörnet själva eller tala med andra än de jag först godkänt.
Jag kämpar med gränsdragningen mellan skräck och realitet,en balansgång som är svårare ju mer man tänker på den.Kanske borde jag vara tacksam mot misärens månglare för att de underrättar mig om tillståndet i världen med en extra eländestwist så budskapet går fram.
Kanske borde jag förbanna dem för att de inte låter barnen gå förbi en kiosk med tidningsförsäljning utan att konfronteras med mord och skräck dagligen.Eller slå på TV:n mitt på dagen utan att få se Mikael Persbrandt utdela en käftsmäll i någon polisserietrailer,alternativt någon närgången studie av våld och död i en Wallanderpåannonsering.Man får vara på sin vakt.

Jag sänder härmed en saknadens tanke till min mormor och morfar som växte upp i ett helt annat samhälle och önskar att mina barn fått höra berättelserna från deras barndom och liv.Men det går inte,för mormor är död sedan 1995 och morfar sedan 1987.Mormor som föddes mer än två månader för tidigt 1923 och överlevde mot alla odds trots att hon vägde under kilot.Mormor som aldrig gav upp.Det slår mig att jag saknar förankringen bakåt,de gamla i mitt liv som gav mig en livlina att hålla i när omgivningen kändes för främmande,en bakgrund,en bild av en annan tid,människor som inte kommer tillbaka och som bar på viktiga ledtrådar till vår bakgrund och vilka som kom före oss.
Nu är det snart bara mina föräldrars egogeneration och framåt kvar.
Skriv ner vad dina gamla släktingar minns innan de är borta.Jag önskar jag hade haft vett att göra det.Jag törs nästan lova att dina egna barn kommer uppskatta det en dag.