Skip navigation

Tag Archives: retardestetik

Jag vet inte om ni har sett den där Eniro-reklamen där man erbjuds en egen hemsida.Bland annat får man se två tjejer med lugg i tjugo-någonting åldern som säkert gillar vintagemode,att stå med skospetsarna vända mot varandra,drömma om Konstfack och att sjunga.Och knäppa på gitarr.

Varför frågar jag nu detta då?
Jo,jag tänker på ett visst fenomen som jag inte hittat något vedertaget namn på och därför valt att namnge själv.
Nämligen ”retard-estetiken” och där bland annat tillhörande långhåriga singer-songwriterbrudar som stirrar ut i det blå eller ner i marken och med gäll röst sjunger om sina vardagsliv.Helt unikt förstås(inte).
Retard-estetik hittar ni exempel på om ni studerar Coop:s reklam med barnsligt tecknade figurer och en berättarröst som talar till publiken som om den vore dum i huvudet.Har för mig att även Valio kör med detta i någon av sina filmer där en barnsligt ritad ko springer förbi i rutan och råmar.
På något sätt verkar detta grepp tilltala människor något enormt.Och eftersom målgruppen nu inte är barn och ÄNDÅ gillar att bli tilltalad som barn så har jag valt att kalla fenomenet ”retard-estetik”.
Det är dessutom oantastligt politiskt korrekt på ett rätt vidrigt uträknande reklamarvis,går liksom inte att bli arg på utan att det kastas tillbaka på en själv.Ungefär som att försöka skälla på en schimpans.
Meningslöst.

Det är gulligt,rart,naivt,ger en bild av att världen egentligen är väldigt snäll,alla är fina,att alla har vackra lår och söta händer oavsett vad skönhetsmagasinen säger.Det är med andra ord en rätt förljugen bild.
Men den säljer.Och den ger dig dessutom chansen att göra världen lite bättre genom att trycka på rätt knapp när du pantar dina pet-flaskor!

Och singer-songwriterbrudarna har anammat den.Med nerhasade randiga barnstrumpbyxor,slejfskor,knäkort klänning och småflicksrufsigt hår sjunger de med barnröster om allt och inget medan de knäpper några ackord från musikskolan och alla är de förstås unika.

Jag är så trött på den påklistrade barnsligheten.
Har jag fel eller är det en samhällstrend vi ser början av här?Chefen låter mig inte gråta och spela WoW på jobbet så jag sätter mig och låter en lugn reklamröst tala till mig som om jag vore fem år?
Fortsättning lär väl följa…