Skip navigation

Tag Archives: humor

Om ni inte redan upptäckt henne så gör det.Det är,ska gudarna veta,inte många serier jag följer,men ”Kathy Griffin-my life on the D-list” är en av dem.Varje söndag eftermiddag på tv4+.Söndagseftermiddagarna här är ändå kaos så jag ögnar TV:n med ett öga medan jag jagar bort barn från datorn och försöker hindra katastrofer i allmänhet.

Rivig,orädd och rolig är hon.Det är inte ofta jag lägger märke till en människa som jag känner KANSKE skulle kunna bli något av en själsfrände om jag kände henne,men Kathy är en av dem.
Hon medverkade på nittiotalet i en annan av mina absoluta favoriter,Seinfeld,i två avsnitt.
Att hon inte har barn är dessutom extra skönt.Jag uppskattar faktiskt människor utan barn(och som själva valt det)otroligt mycket,precis som jag uppskattar icke-sentimental humor.
Föräldrar tenderar att bli översentimentala och nästan frireligiösa så fort telningen landat.Det är kanske samma fenomen som gör att en del gravida tror att de åstadkommit något ingen annan gjort förut?*gäsp*

Annonser

Corinne Maier heter en fransk författarinna,psykoanalytiker och tvåbarnsmamma som tycker att barn är i vägen och har radat upp 40 skäl att inte skaffa några.Barn är enligt henne inte bara i vägen,de förstör sexlivet,arbetslivet,samlivet och friheten.
De är högljudda och när det är som värst hemma ångrar hon rent av de barn hon redan har,två stycken på 11 och 13 år.Hon erkänner det förmodligen med ett leende i mungipan och om hon rent av ler i mjugg över alla familjemytomaners indignation över att hon punkterar föräldramyten så har hon min fulla förståelse.

Corinne har förstås rätt,barn ÄR i vägen om man när man blir förälder börjar beröva sig själv rätten till att ha kul,rätten till att ha mänskliga svagheter,rätten att inte vara perfekt.Rätten att vara sig själv.
Den som nu eventuellt förväntade sig att jag skulle bli arg och gå i försvar för att jag själv har ett övergenomsnittstantal barn kan tänka om direkt.

Varför skulle jag bli sur när Corinne visar prov på en häftigt befriande humor,distans och svärta som även den som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att leva utan barn skulle må bra av att ta del av.Man behöver inte ta allt lika  bokstavstroget som en bibelfundamentalist.
För sin självdistans skull.
För att göra sitt liv lite lättare,lite mindre tvingande.
För att våga erkänna att man inte är perfekt och inte behöver vara det för att vara förälder.
Det är okej att vara vuxen och äta riktigt snaskigt godis ibland.
Det är okej att vara vuxen och tycka att fullkornspasta egentligen smakar sågspån och att Start är fan så mycket godare än ekologisk mysli.
Det är okej att erkänna för barnen att man tycker att cykelhjälmen känns som en snara om man inte är van vid den.
Okej att nästan inte kunna hålla sig för skratt när stela trettiofemåringar som vill visa att de har barnasinnet kvar sitter i ring,pratar bebisspråk och bankar tamburin på Öppna förskolan,för att de känner att de måste göra det för att vara bra föräldrar och för att smälta in,bli godkända.
Okej att tycka att det är tragiskt när vuxna kvinnor utplånar sina egna intressen helt till förmån för barnkläder och pedagogiska barnspel.
Okej att spela Resident Evil fast man är vuxen och har barn,bara för att det är kul.
Okej att himla med ögonen när kvinnor orerar om sina graviditeter som om de vore de första på jorden som föder barn och dessutom tror att jorden ska sluta snurra runt solen och börja rotera kring dem för att de får ett plus på stickan.

Helt plötsligt har Corinne fått mig att inse att mina känslor är okej att ha.Jag ger ju mina barn kärlek,engagemang,tak över huvudet,mat och kläder ändå,trots att jag inte är perfekt och trots att jag egentligen tycker att barnböcker,sånglekar och barnprogram i allmänhet är dödstråkiga.
Härhemma har vi hellre spelat ”vuxenmusik” för barnen och min egen ovetenskapliga jämförelse visade att de faktiskt tyckte minst lika mycket om det.Så om både barn och vuxna trivs på lika villkor,vad har man förlorat?

Jag ska nu läsa allt som Corinne skrivit,för hon verkar så häftigt anti allt vad den svenska föräldrakulturen står för med sin barnyoga,rytmik,pedagogikångest,barnklädesångest och trygghetsnarkomani.Varför bor man inte i Frankrike istället?
De svenska barnuppfostransprofeterna kan slänga sig i väggen med sats,för att låna ett uttryck en barndomskompis brukade använda till sina föräldrar.

Jag säger inte att vi ska sluta skaffa barn.Det enda jag tycker är rimligt är iallafall att sluta romantisera föräldraskapet och lägga på ok som rent av kan få människor att sluta skaffa barn överhuvudtaget.

Patenterat trams lindrar säkert din ångest i februarimörkret en aning.Kolla särskilt in Mållgans sommarvisa och artikeln om Söderhamn.Finns i arkivet 2007 och 2005,länkar längst ner på sidan.

En del av begreppen och orden borde på fullt allvar tas upp i och få berika det svenska språket.Bratvåld tillexempel.

(spetstak?)

Den alltid lika älskvärde Jan Björklund vill tvångshämta skolkande elever med polis.Stackare han som trots att han är vuxen inte fattat att du inte kan straffa bort symptomen på en sjukdom.Vad händer med de mobbade som inte skolkar för att de gått med i ett kriminellt gäng utan för att försöka överleva mentalt?Medelklassbarnen med trätande(ändock välbeställda och ”respektabla”) föräldrar och rakbladsärr på armarna?De som bara inte orkar?Förbättras deras situation av att släpas till skolan av polis?
Rysansvärd konservativism/penalism när den är som nästan allra värst.

Se även ”Borgare”:
”Borgare tycker om att äta små barn, helst då med senap och bostongurka till”.
Om man då har Jan Björklund i åtanke tycker jag man kan stryka citatet ur nonsensavdelningen och föra in den under ”Jan Björklund” direkt.