Skip navigation

Tag Archives: familjeliv

Shoppa ja.Det finns människor som älskar det så mycket att de ägnar hela bloggar åt det.Barnklädeskulturen av idag är ett helt eget fenomen som jag älskar att hata,älskar att raljera över dem som använder sina barn som påklädningsdockor,och då snackar jag lika mycket om unisexfanatikerna som vill demonstrera sin påstådda medvetenhet som de som klär ut döttrarna till Bratz.Kvinnor som aldrig riktigt kom över Barbiestadiet kanske.Här är män faktiskt oftast befriande ointresserade.Kläder är nödvändigt,inte mer.
Nog om det.

Ja,jag kanske inte hatar att shoppa direkt,inte jämfört med hur mycket min man hatar det.Men jag älskar det knappast heller.Äldsta dottern ska inte bara börja rida(=utgifter!),hon ska ha nya tröjor också.Hon befinner sig precis på gränsen där barnkläder blir tonårskläder i mindre format.
Jag går in i butiken med goda intentioner att hitta något,kommer nästan alltid ut tomhänt(bortsett från några reafynd).VARFÖR finns det inget praktiskt för tjejer med storlek 134?
Det är glittrigt,baraxlat,tylligt och allmänt trist och stelt.Kräsen är hon också,krigarprinsessan.

Det finns ett par butiker med fina,färgglada och praktiska barnkläder även för lite större barn här i stan,men till ordinarie pris är det dyrt.Ibland så dyrt så jag undrar vem som faktiskt köper det här när det inte är rea…men det gör folk ju.Och det är alltid fullt med kvinnor i de här butikerna,de verkar älska att ta i barnkläder av vissa märken,känna på dem,prova dem på sina likgiltiga barn som ofta är knappt i förskoleåldern och därmed sunt nog är helt ointresserade av mode.

En tillklippt klänning väntar på att sys ihop här,men symaskinen(nej,jag är inte direkt pysslig,men kreativ.Fast mer på något slags Helene Billgren-vis än ett Martha Stewart-vis)är inte intresserad.
Symaskinen vill inte riktigt samarbeta när jag syr i trikå.Overlocken,en dyr present från en släkting,har jag aldrig fått kläm på och även om jag vanligtvis är bra på att tyda även luddiga instruktioner så är den här instruktionsboken under all kritik.
Jag saknar nog tålamod.Det sa redan dagisfröken när jag kastade jackan på golvet när den gled av kroken på första försöket.

Jag gjorde något lite dumt idag.Satte mig i gallerians lekrum med näst yngsta och yngsta döttrarna medan jag pratade med svägerska på telefon.Inte så smart i influensatider kanske,men å andra sidan är jag inte särskilt orolig av mig när det gäller vissa saker.
Ha en bra fortsättning på dagen,eventuella läsare!

Plötsligt igårkväll när jag skulle kolla minneslistan på den kända auktionssidan lade jag märke till att bland våra senaste köp fanns en 24″ flatscreenskärm och fyra kökshanddukar listade.
Jag har då inte köpt varken några kökshanddukar eller någon datorskärm.

Jag var ganska säker på att min man åtminstone inte köpt kökshanddukar,det är väl ungefär det sista han skulle köpa säger jag som vet att han trots att han absolut inte är en stereotyp man helst köper saker som innehåller kretskort eller VU-mätare.
Någon förklaring till det inträffade har vi inte fått,men det måste väl ha varit tvååringen som råkat klicka sig fram genom någon överjävlig slump.
Då har man lärt sig den läxan.Alltid,alltid dubbelkolla så inget browserfönster lämnas öppet när man är inloggad.
Hackerteorin tror jag har fallit.

Men Webhallen och Royal Kitchen släppte iallafall saken efter en förklaring.Heder åt dem.

Corinne Maier heter en fransk författarinna,psykoanalytiker och tvåbarnsmamma som tycker att barn är i vägen och har radat upp 40 skäl att inte skaffa några.Barn är enligt henne inte bara i vägen,de förstör sexlivet,arbetslivet,samlivet och friheten.
De är högljudda och när det är som värst hemma ångrar hon rent av de barn hon redan har,två stycken på 11 och 13 år.Hon erkänner det förmodligen med ett leende i mungipan och om hon rent av ler i mjugg över alla familjemytomaners indignation över att hon punkterar föräldramyten så har hon min fulla förståelse.

Corinne har förstås rätt,barn ÄR i vägen om man när man blir förälder börjar beröva sig själv rätten till att ha kul,rätten till att ha mänskliga svagheter,rätten att inte vara perfekt.Rätten att vara sig själv.
Den som nu eventuellt förväntade sig att jag skulle bli arg och gå i försvar för att jag själv har ett övergenomsnittstantal barn kan tänka om direkt.

Varför skulle jag bli sur när Corinne visar prov på en häftigt befriande humor,distans och svärta som även den som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att leva utan barn skulle må bra av att ta del av.Man behöver inte ta allt lika  bokstavstroget som en bibelfundamentalist.
För sin självdistans skull.
För att göra sitt liv lite lättare,lite mindre tvingande.
För att våga erkänna att man inte är perfekt och inte behöver vara det för att vara förälder.
Det är okej att vara vuxen och äta riktigt snaskigt godis ibland.
Det är okej att vara vuxen och tycka att fullkornspasta egentligen smakar sågspån och att Start är fan så mycket godare än ekologisk mysli.
Det är okej att erkänna för barnen att man tycker att cykelhjälmen känns som en snara om man inte är van vid den.
Okej att nästan inte kunna hålla sig för skratt när stela trettiofemåringar som vill visa att de har barnasinnet kvar sitter i ring,pratar bebisspråk och bankar tamburin på Öppna förskolan,för att de känner att de måste göra det för att vara bra föräldrar och för att smälta in,bli godkända.
Okej att tycka att det är tragiskt när vuxna kvinnor utplånar sina egna intressen helt till förmån för barnkläder och pedagogiska barnspel.
Okej att spela Resident Evil fast man är vuxen och har barn,bara för att det är kul.
Okej att himla med ögonen när kvinnor orerar om sina graviditeter som om de vore de första på jorden som föder barn och dessutom tror att jorden ska sluta snurra runt solen och börja rotera kring dem för att de får ett plus på stickan.

Helt plötsligt har Corinne fått mig att inse att mina känslor är okej att ha.Jag ger ju mina barn kärlek,engagemang,tak över huvudet,mat och kläder ändå,trots att jag inte är perfekt och trots att jag egentligen tycker att barnböcker,sånglekar och barnprogram i allmänhet är dödstråkiga.
Härhemma har vi hellre spelat ”vuxenmusik” för barnen och min egen ovetenskapliga jämförelse visade att de faktiskt tyckte minst lika mycket om det.Så om både barn och vuxna trivs på lika villkor,vad har man förlorat?

Jag ska nu läsa allt som Corinne skrivit,för hon verkar så häftigt anti allt vad den svenska föräldrakulturen står för med sin barnyoga,rytmik,pedagogikångest,barnklädesångest och trygghetsnarkomani.Varför bor man inte i Frankrike istället?
De svenska barnuppfostransprofeterna kan slänga sig i väggen med sats,för att låna ett uttryck en barndomskompis brukade använda till sina föräldrar.

Jag säger inte att vi ska sluta skaffa barn.Det enda jag tycker är rimligt är iallafall att sluta romantisera föräldraskapet och lägga på ok som rent av kan få människor att sluta skaffa barn överhuvudtaget.

Ungarna verkar alltid likt nygrodda plantor växa som snabbast vid den här tiden på året.Tröjärmarna är plötsligt för korta,byxbenen är antingen för korta de med eller småsunkigt trampfransade vid hälarna eftersom mammas snålhet som så ofta förr bedrog visheten i höstas.Det skulle ju växas i lagom till våren.
Kort sagt är barnkläder oftast för små eller för stora när det var tänkt att de skulle ha varit lagom.Strumporna är för ofta trist missfärgade i tvätten och noppiga efter flitigt användande,så det är dags att gå ut och fylla på färgglada strumpor i trepack och annat förbrukningsmaterial som går åt i en storfamilj.
Mina egna ungars garderob är förstås omfångsrik av begripliga skäl och våra välfyllda barngarderober väcker ofta en skräckfylld nyfikenhet hos folk på besök.Oj,hur administrerar man dessa klädmassor??Det kräver sin tid kan jag säga.Ibland får det räcka att nödtorftigt vika ihop och lägga det nytvättade i rätt trådback.Gott så.

Det finns bara två klädkedjor här i stan som säljer barnkläder som är realistiska även till ordinariepris för oss som inte kan eller vill lägga 250 kronor för en långärmad t-shirt eller 500+ för ett par jeans.Nya gallerian har tyvärr inte lockat till sig min favorit H&M än,men de två andra stora kedjorna finns där förstås.
Helt okej kläder till bra priser.Man får användbara och sköna kläder som barnen inte klagar över.Vad mer kan man kräva.
Ofta säljer de numera mer eller mindre uppenbara kopior av de populära danska sjuttiotalsplagierade barnkläderna.Från de progginfluerade,träskorejäla Småfolk och Katvig till det mer flashiga Molo.

Man kan ju tycka att vi som själva var små på sena sjuttiotalet borde sky politiskt korrekt brunt,orange och frottéstretch som pesten,det hade känts sundast på något sätt.Men det gör vi tydligen inte,för då hade inte konfektionskedjorna påpassligt kunnat sätta fingret i luften och konstatera att retro säljer som smör.Mest bland oss som själva tultade runt i hornhinnebrännarorange velouroveraller som barn,bisarrt nog.
Jag KAN inte fälla nostalgitårar och falla i trans över Lindex nya sortiment av helrätta Fem myror-kläder,jag blir taggigt sarkastisk och går trotsigt till det prisvärda ”ta 3,betala för 2”-bordet med sitt enkla,sköna bassortiment utan särskilt besvärande associationer till ens egen barndom.

Fem myror ja.Här har Lindex stött på en guldåder utan like kan jag tänka mig.
En egen nisch i form av ett känt barnprogram som inte är för kontroversiellt,som inte är en direkt kopia av Katvig och Molo,men ändå HELRÄTT och som får pedagogiskt medvetna sjuttiotalistmammor med god ekonomi och modekoll att förnöjt strosa runt i en trekvart och botanisera innan de går hem och lägger upp bilder i bloggen.Utan skuldkänslor över att ha handlat kopior.Utan ångest för att de andra mammorna i barnvagnsmaffian ska titta snett på dem vid nästa nu-går-vi-i-bredd-över-hela-gatan-och-kör-över-hälarna-på-allt-som-inte-flyttar
-sig-promenad i stan.

Själv väntar jag hellre på Staffan Westerberg-kollektionen.Eller varför inte Torsten Flinck läser rysare-kollektionen.Storpotäten t-shirt,det vore något det.Eller varför inte en Vilse i Pannkakan-body för nyföddisen?Fan,Lindex,ta inte den här idén från mig nu=)

När vi gräver guld i sjuttiotalsbarnteve!

På diverse föräldraforum kan cyniker som jag konstatera att de som verkligen vill ha originalen(och har råd med dem utan att behöva trampa vid dörrarna när det är dags för rea)inte är glada över att samma chica mönster nu finns till salu för halva priset hos Kedjorna.
Retrostuket är nämligen så mycket mer än bara simpelt mode,det signalerar en slags subtil medvetenhet föräldrar emellan,medvetenhet om allt från genusfrågor till medvetenhet om kvalitet.
Det signalerar rent av klasstillhörighet.Eller ska jag snarare säga mammor emellan?Män bryr sig inte,verkar det som.De få gånger jag ser män i klädbutikerna står de apatiskt och vaggar en barnvagn med ena handen medan blicken far iväg i fjärran eller så fingrar de på mobilen.

Ibland undrar jag om vi kvinnor mer eller mindre omedvetet ser våra barn som accessoarer.Varför skulle vi annars gå på tricket matchande mamma-barn outfits i sparkdräktsmönster?Varför ägnar vi så förbannat mycket tid åt kläder?
Vi verkar ju ändå strunta i vad barnen tycker och gå efter egen smak.Iallafall att döma av alla Traderaförsäljningar av nyinköpta dyra kläder som barnen enligt annonstexten ratat.
”min dotter gillade den inte”,”aldrig använd,föll inte sonen i smaken”.

Inte är det väl barnen som vid några månaders ålder eller innan de ens är födda ber om dyraste barnvagnen eller babyoutfit med de rätta ränderna från den rätta butiken?Gör vad du vill med dina pengar men erkänn att det är för din egen skull.
Äsch,nu är jag dödstrött på retro.Jag skapar en egen anti-trend och bojkottar läskiga sjuttiotalsmönster som till och med ungarna ryggar inför.Undantag görs bara om de själva vill ha.
Hädanefter ska barnen själva få välja,så slipper jag dessutom påprackade tvångstankar och barnklädesångest.

Nej,mina vänner.Kläder är inte bara kläder,inte ens för barn.Så försök inte köra med klyschor som ”det viktigaste är att du trivs i dem och att de är sköna” till dem när de blir tonåringar och står i timmar på JC för att välja rätt jeans,de kommer att ha genomskådat dig för länge sen.Förmodligen gjorde de det redan i förskolan.