Skip navigation

Det är väl en fyra månader sedan jag gjorde mitt senaste inlägg.En kommentar som gjorde mig glad idag fick mig att logga in på mitt bloggkonto igen.Jag värdesätter enormt när ett inlägg säger någon något.Satte en bröddeg.Läste mina gamla inlägg.Kände mig med ens ganska trött när jag insåg att det var missfallet som tog bort lusten att skriva.Varför egentligen?Jag vet inte.

På väggen i vårt sovrum har jag satt upp mina morföräldrars bröllopsfotografi från 1947.Jag växte upp hos dem till större delen.Morfar med sin pipa,Greve Hamiltons blandning,schackspelet han lärde mig spela på och lät mig vinna för ofta på.Hon kommer inte lära sig om du låter henne vinna hela tiden,sa mormor.Men morfar lät mig vinna ändå.Han lärde mig spela kort också,fast han inte kunde ljuga och helt saknade pokeransikte.Vi spelade om femtioöringar,mormor,morfar och jag.

Ibland gick morfar till sitt arbete på underliga tider.Sent på kvällen,mitt i natten eller mitt på dagen.”Har du pipan,tobaken och tändstickorna?”ropade mormor från altanen.”Jaja”,svarade han och vinkade åt oss när han gick ner på stigen bakom vedboden.Han var lokförare,min morfar.Sina saker bar han i en SJ-portfölj av rynkigt läder med en SJ-plåtmugg för kaffet i.Hemma gick han helst runt i sina tofflor som han gjort av ett par gamla finskor han klippt av bakkappan på och kallade ”krisens Sverige”.Han spelade gärna Monopol med oss,men först ville han alltid påpeka att det var ett förbannat kapitalistspel.Allt med glimten i ögat.Vilken fantastisk man han var.Som skrev dikter,kunde tala offentligt så andra lyssnade och mormor,hon var fantastisk på sitt sätt även om hon på många sätt var ganska olik.

Har ni sett reklamen för Apf-pension där man konstaterar rätt osanningsenligt att allt nog blir bättre med åren?Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen är så att folk inte längre röker i sina bilar eller hemma när barnen sitter vid matbordet.Visst fan fanns det pizza på sjuttiotalet och nog var det rätt skönt att göra sina telefonsamtal från en kiosk även om det regnade.Man slapp ju ringandet i handväskan i tid och otid.Nätmobbning fanns inte.Inga ungar behövde iallafall vara rädda att plågoandarna fotograferade dem i duschen och lade ut bilderna så hela världen kunde se dem.Lidandet var aningen mer gripbart.Om vi är lyckligare med fler kanaler på abonnemanget än vi ens vet om att vi har,ja det får var och en avgöra för sig själv.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: