Skip navigation

Jag har bestämt mig för att gå stans ”Hälsans stig” eller motsvarande varje dag.Det känns som ett säkert och aningen pensionärsträligt sätt att veta att man åtminstone motionsvis tar hand om sig,ungefär som ett väl avvägt vitaminpiller inger en känsla av trygghet med liten insats trots frukostskolk och kostslarv,att man gett sig själv ett lillfinger att hålla fast i.Man får vad man behöver även om det känns trist ibland.
Man möter några seniga joggare med tunnelseende,några flåsande självutnämnda hundexperter med rottweilers de knappt kan hålla i koppel,målmedvetna pensionärspar med gångstavar och småbarnsföräldrar av valfritt kön som vill bli av med några kilon innan de kommer tillbaka till jobbet.
Och hjorthägnet vid sjön är alltid fridfullt att stå och titta på en stund.Hjortarna bryr sig inte ens om vår stissiga tokhund som står och trampar och gnäller.De bara betar som om inget hänt.Små.Gracila.Ljusfläckiga och behornade.Obekymrade.Med flyktinstinkten förstörd av människan.

Sorgen kommer tillbaka i stötvisa doser när jag minst anar det.Ibland kan jag bli stående som förlamad och tänka att det jag förlorade i mitt missfall var större än vad jag vill tro att det är.Sedan rullar det på igen och tårar torkar vinden alltid bort en stund senare.
Jag vill ju inte att nästa joggare ska se att en vuxen kvinna med barnvagn och hund står och grinar över ett barn som i en utomståendes ögon aldrig ens var ett barn.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: