Skip navigation

Ibland går inte saker och ting som man tänkt sig.I vecka 9 miste vi vår lilla halvt oplanerade ”hoppsan” i ett plötsligt missfall som vände upp och ner på vår tillvaro i en vecka.Jag slutade äta och tappade flera kilo under de sju dagarna-mitt i eländet kunde jag i ett desperat sökande efter lindring konstatera att midjemåttet minskat två centimeter utan ansträngning.
Mammakläderna jag tagit ner från vinden kastades aggressivt upp igen och alla spår av den förväntade graviditeten sopades bort av en undermedveten drivkraft som ville utplåna minsta kvarleva för att skona medvetandet från förväntningarna man byggt upp mot sin vilja.
Sedan rullade jag ihop mig till en hjälplös boll och lät min man ta hand om det som kallas måsten-tills jag orkade delta igen.Det tog inte så lång tid som jag trott det skulle göra.

Det var första gången jag drabbades av ett missfall,vilket jag förstås är oerhört tacksam för.Enkelt,smidigt och utan komplikationer och skrapningar.Som en kraftig mens,eller mindre avslag som man får efter en förlossning.I takt med att kroppen återhämtar sig återhämtar sig också själen.De är märkvärdigt synkade.
Kroppen visste vad den måste göra och gjorde det som om den tyckte att den inte ville knäcka mig helt utan åtminstone ge mig en smärtfri avslutning på det hela.

Helt återställd är jag väl inte än men nästan.Humöret går upp och ner,frenesi och aktivitet byts mot plötslig apati utan att man riktigt vet varför.Det är väl bara så det är.Ibland vill medvetandet ha fostret till ett barn som man nästan redan namngett,ibland bara en klump celler utan identitet.Mest det sistnämnda.Missförstå mig inte nu.Det betyder inte att jag inte sörjt.

Ändå känner jag att min sorg inte är så tung som den kanske borde varit.Förtränger jag?Nej,jag skulle inte vilja påstå det faktiskt.Även om jag vet att jag inte alltid sörjer enligt regelboken.
Vi hade ju inte hunnit planera så mycket.Inte hunnit tänka efter eller berätta för gud alla människor.Inte hunnit köpa små kläder eller tänka ut ett namn.Tack och lov.Trots att jag hittills varit förskonad från att förlora ofödda barn har jag alltid tänkt ”om”.
Vaccination mot besvikelse kan psykologer kalla sådant ibland.

Jag vill bara upp på hästryggen igen när jag fallit av,som man fick lära sig som liten i ridskolan.Ta tag i det som jag redan har,lära 11 månaders dottern gå som hon så gärna vill nu.
Jag säger inte att jag inte kommer gråta mer,det kan mycket väl hända att jag gör.Men inte nu.Inte en gång om året resten av livet över en enda sak.
Efter sorg kommer förtröstan,efter lidande kommer tålamod.
En sak i sänder.
En dag i taget.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: