Skip navigation

Det fanns ett uttryck jag trodde jag glömt och som plötsligt,likt en doft av vegetation från min barndoms skolgård med sina vresrosor,lindar och popplar,bitit sig fast utan att jag varit medveten om det.Tjejträ!Slagträn förstås-om ni nu blev lite förvirrade.
Minns ni brännbollsträna som gympamajjen eller fröken lade ut på fotbollsplan frampå vårkanten när gräs och lera torkat upp efter snösmältningen(på den tiden verkade det alltid finnas snö på vintrarna av någon anledning)?

När det var dags att ”välja” ute och innelag och spela brännboll.Valen gick i regel till så att gympaläraren i enlighet med näringskedjan valde ut de två bästa i klassen (i vår klass innebar det att man ägnade sig åt frigymnastik eller bollsport på fritiden) och så fick de i sin tur turas om att välja ut de bästa i fallande skala tills bara bottenskrapet fanns kvar,nästan alltid samma gäng som brukade stå och drömma,bli hängande längst ner på repen som en säck mjöl eller få bollar i skallen på lektionerna.Inte gympalärarens favoriter direkt så han/hon tyckte väl att de fick skylla sig själva om de drabbades skymfligen av denna negativa urvalsprocess.Bottenskrapet delades broder/systerligt mellan lagen så handikappet skulle slå lika på bägge.Äkta skolrättvisa a´la åttiotal.
En brännare skulle man ha också förstås,och en brännplatta.Och fyra neonorange koner ur förrådet.

Träna verkar så gott som alltid ha varit av två sorter varhelst i landet man nu råkade växa upp.

(något sådant här fast inte målat.Finns att köpa på http://www.outdoor-spiel.de varifrån bilden också kommer)


Ett ”killträ”(runt) och ett ”tjejträ”(platt och förmodat lättare att träffa med,liknade mest en sådan där gammaldags sak som kvinnor bankar tvätt med på gamla fotografier).En del tyckte inte att det fanns någon värdering i benämningarna,men jag ber att få säga emot.
Varför?Jo ett typiskt scenario från en gympalektion en våreftermiddag någon gång i mitten/slutet av åttiotalet var nämligen att innelaget förstås radade upp sig och väntade på att få slå-vinterbleka och småsura i väntan på de magiska orden ”då kan ni gå och duscha”.
Kanske en del rent av tyckte att det var kul att få börja spela brännboll istället för att rulla runt på svettiga,grå gymnastikmadrasser som absorberat tonårsångest så till den grad att man kunde känna doften eller dunka basketbollar i huvudet på varandra av ren frustration,jag minns inte.Men dilemmat kom iallafall när man skulle välja slagträ.Det var en viktig handling,fylld av symbolik.
Inte ens tjejerna ville ta i ”tjejträt” med tång,jo kanske de som var dåliga i idrott och tyckte att det var ett faktum som inte ens var värt att försöka dölja.Flera av klassens långslagmän var i själva verket ändå långslagkvinnor.Kanske rent av de flesta.Men inte jag.

En kille tog sällan det platta träet som förstahandsval,utan snarare det falliskt runda.Hur kass han än var på att slå långt eller ens träffa bolleländet så valde han fallosträt.
Var han bra på att träffa slog han en långboll och varvade,inget att säga där.
Kunde han däremot INTE träffa bollen på första eller andra slaget blev det knivigt,för då stod han inför förnedringen att behöva välja det trä som kallades tjejträet.
Laget kunde rent av kräva det medelst förtäckta hot och glåpord,iallafall om det rörde sig om en mer prestigefylld match,som klassturneringarna som hölls strax innan sommarlovet eller lärarna-mot-eleverna.
”Ta tjejträt då för HELVETE!!!!”Man fick ju inte mer än tre försök.Nåde den som inte träffade minst på det sista.Ofta blev det ju en kort lyrboll som inte ens klassens sprinter skulle hunnit till second base på innan brännaren både fångat den med en hand och hunnit himla med ögonen.

Ibland gjorde han det,tog det platta alltså.Men oftast valde han att slå det sista,skälvande slaget med runda trät.Och då fick han kanske en utskällning av raddan av lagkamrater bakom.
”Jäääävla pucko!”
Men hellre det än att ta det föraktade ”tjejträt”.Som förstås var föraktat för att det kallades tjejträ.Och tjejträ kallades det för att det skulle vara lättare att slå med,tjejer skulle ju vara sämre på att träffa.
Vad jag minns protesterade ingen lärare mot uttrycket.Och ja,man kan ju tycka att det är en liten grej,inget att tjata om.Eller är det det?Hur är det idag i skolan?Heter det runda trät fortfarande ”killträ” och det platta ”tjejträ”?

Jag ska nog ta och fråga mina skolbarn om det.Inte för att det kommer förändra världen i ett brännbollsslag,men det kanske kan hjälpa till.
Tills dess,ha en bra dag och hoppas solen skiner på er vare sig ni väljer det platta eller runda trät!
😉

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: