Skip navigation

En kollektiv sorg över lilla Engla ligger som en tung filt över landet.Fullt förståeligt.Det tänds ljus i allt från bloggar och websidor till fönster och människor passar kanske på att gråta en skvätt över sina egna undanskuffade sorger på samma gång,kvinna som man.Boys don´t cry heter det ju av en anledning.Så nu kan kanske även män som lever i den inlärda tvångsföreställningen få en giltig ursäkt att gråta ut,visa känslor,lätta på trycket.Jag ska inte låta cynikern i mig tala idag utan jag säger vad jag tror;att de flesta verkligen känner med Englas mamma och syster något enormt.
I svallvågorna efter mordet följer också för varje förälder rädslan för att något liknande ska hända ens egna barn,gud förbjude.Så lätt det är att glömma hur sällsynta sådana här tragiska händelser är.

Jag känner av den själv.Ilskan,hatet mot dem som skadar barn,paniken över att man kanske inte längre kan låta barn gå ensamma till och från skolan längre,även om vägen är kort.Att man inte ska våga låta dem ha egna sidor på nätcommunities såsmåningom.Att förnuftet och verklighetsförankringen ska ge vika för paranoia och förväntansångest.
Hemska tanke,jag som alltid varit emot trygghetsnarkomani.

Jag bär tillexempel inte cykelhjälm själv för att jag helt enkelt känner mig som om jag ska strypas i eländet.I vissa give-a-shit-stunder kan jag nostalgiskt och kärringirriterat tänka på hur min morfar på somrarna skjutsade mig på cykel till badstrand och glasskiosk i en aningen primitiv sextiotalsart av barnstol,den var som en korg med hål för benen som man fäste på styret som en vanlig cykelkorg.Vi klarade ju oss,tänker jag trilsket.Jävla samhälle som ska lagstifta om allt.Sedan sansar jag mig och blir pliktskyldigast snusförnuftig vuxen.
När jag kommit upp i femårsåldern åkte jag på pakethållaren med en handduk som sittunderlag,ännu senare skjutsade vi ungar varandra till och från skolan,tiggde skjuts av varandra på pakethållare mellan skolaktiviteter,simhallar,kompisvåldgästningar och shoppingcenter.Ibland åkte vi TRE på en cykel,ingen höjde på ögonbrynen utom kanske polisen om de någon gång såg oss.

Men mina egna ungar har förstås hjälmar.Ja,ja,yla på om dubbelmoral den som vill.Jag har förklarat för dem att när jag var barn visste man inte bättre och som vuxen är det svårt att vänja sig vid vissa saker.De förstår alldeles utmärkt att även en mamma är mänsklig,barn är inte dumma.Ibland försöker de tillrättavisa mig.Då tar jag motvilligt på den,men tar av den så fort barnen inte ser.Trygghetsnarkomani känns lite fånigt för mig sen tonåren,jag ville ju vara fatalist,existentialist,nihilist,orka bry sig om trygghet liksom.Fatalist är jag inte längre,men jag vill inte behöva vara rädd.
Och sist men inte minst ryser människor kanske på samma sätt inför den Ultimata Ondskans ansikte på samma sätt som de gör inför en skräckfilm.Det triggar en övertygelse om att ondskan finns någonannanstans,den finns men den är inte riktigt verklig.Den kanske rent av är lite fascinerande om man ser den ur ett kvällstidningsperspektiv.Brott säljer.

Hur det än tog emot att låta barnen gå ensamma(eller ja,de går tre i sällskap här)till skolan igår morse så lät jag dem göra det.Min ångest ska inte få gå ut över dem.Barn får inte bli fångar i trygghetsnarkomanin.Även om det svider att säga att livet är fullt av risker med Englas tragiska öde i tankarna så är det ju så det är,vi får inte bli rädda för allt.Då har vi förlorat vår rätt till ett riktigt liv.
Det groteska blir normalt om vi kringskär barnens rimliga frihet för vår egen rädslas skull.Hur ovanligt det i verkligheten än är.Det är inte barnens frihet som ska tas bort,utan förövarnas.

Jag kan inte ens,eller vågar kanske inte,föreställa mig helt vad Englas föräldrar genomgår just nu.
Om jag kunde hjälpa dem praktiskt genom att tända ljus på hemsidor och i fönster skulle jag göra det.Jag skulle tända tusen ljus omedelbart.
Jag skulle önska att vi alla kunde dela på deras sorg och lätta bördan på ett konkret vis-inte bara genom ljuständning.
Tyvärr är det inte så enkelt,så jag återgår till att bearbeta min egen rädsla för dem som vill barn ont och samtidigt åter kunna inse att världen inte är så genomond som man lätt tror att den är vid sådana här tillfällen.
Jag hoppas och tror att dem som verkligen står Englas familj nära ställer upp till tvåhundra procent för dem nu.Det är ju till syvende og sidst det som betyder mest när man hamnat i en kris.
Ha en bra dag och ta hand om varandra,ni andra också.

Men jag tänder ett tankeljus för Engla jag med.

Annonser

One Comment

  1. Fint skrivet


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: