Skip navigation

In i det sista ville jag tro att lilla Engla fortfarande levde någonstans.Att hon hade rymt,att pappan tagit henne,vad som helst.Bara hon levde.Fast den grymma realiteten talade emot det.Nu är hon alltså hittad och jag mår illa av sorg trots att jag inte kände familjen.Jag är ju förälder och människa,hur skulle jag kunna låta bli?Går det ens att låta bli att känna annat än iskallt hat mot någon som gör barn illa?
Jag tänker på Engla och hennes familj,liksom en stor del av alla människor i det här landet gör just nu.Måtte hennes familj hitta styrka att ta sig igenom sorgen.

Och själv undrar jag var man i fortsättningen ska dra gränserna för sina barn.Går det att låta dem gå ensamma till skolan längre,trots att de har ett par minuters skolväg i en liten tätort?Vågar man låta sin trettonåring ha en Lunarsida och chatta med kompisar?Ja,det måste ju gå.Man får inte låta fruktan ta över allt-men jag,liksom säkert 99% av alla andra föräldrar i det här landet,går på permanent skärpt vaksamhet.Inte minst mot internet.Och jag talar nog för de flesta föräldrar när jag säger;nåde den som rör mina barn eller ens tänker tanken!

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: