Skip navigation

Om du någon gång numera vågar peta i den ofta rätt inflammerade relationen kvinnor/kroppsuppfattning riskerar du att riva upp en surrande getingsvärm av människor som på varierande grunder utnämnt sig till tillvarons verkliga vinnare.Det finns rent av de som tycker att kvinnor ska ha lite lagom kroppsångest så de inte slackar av för mycket,glömmer mascaran när de går ut eller struntar i midjemåttet för ens en kväll.

Det finns kort sagt många som har intresse i att kvinnor hålls lagom förslavade under matångesten,allt från tillverkare av functional foods till klädföretag,träningsredskapstillverkare,modemagasin och självutnämnda domare av kropp och karaktär.Och rent av kvinnor som prackar på andra kvinnor unkna värderingar som att en kvinnas främsta plikt är att behaga män.
Alltså se till att kroppen uppfyller något slags krav som någon satt upp.Fasta bröst,smal midja.Livet ska fan svida lite.Klarar du det inte så är det inte mitt problem.
Du kan kanske kompensera dina tillkortakommanden lite genom att oavbrutet hacka på din kropp,klaga på den,oja dig.Då visar du ju att du åtminstone har den goda smaken att inte vara NÖJD med vraket!
Inte sällan kontrar de här kroppsdarwinisterna problemet ätstörningar med det faktum att övervikt är ett problem i I-världen.Man kan tolka det som om de tycker att det är okej att somliga svälter eller hetsäter/spyr som kompensation för problemet övervikt hos andra.Som om två fel gör ett rätt.De två till synes diametrala problemen anorexi/bulimi och övervikt är i min mening bara två sidor på samma mynt,två symptom på en sjuk kroppsuppfattning och fixering,där människor mist kontakten med normal hunger och mättnad,parad med en massiv dos rejäla skuldkänslor och ångest.

Månglarna av drömmar är många.Jag hoppas jag har fel,men jag tycker mig märka en påfallande likgiltighet som växt fram ur undervegetationen.
Skyll dig själv,liksom.Det är skit man får ta.Anpassa dig eller dö.Det har sått ett frö av ilska hos en hel del kvinnor.Iallafall hos mig.
Och ilskan kan som bekant bli en drivkraft att räkna med.

Jag är ex-bulimiker/anorektiker och vet plågsamt väl att definitionen ”botad” när det gäller ätstörningar ofta gäller ett tillstånd som definitivt kan klassas som latent,lättrubbat.Sjukdomen kan blossa upp igen.Har du en gång fått den så är det större risk att du drabbas igen än att någon som aldrig haft den skulle bli sjuk.
Skillnad på frisk och frisk alltså.
Det gäller cancer och det gäller ätstörningar.Hur många kvinnor som passerat ätstörningsmottagningarnas system i tonåren/tjugoårsåldern och sedan friskförklarats som än i vuxen ålder räknar kalorier,byter ut mål mot Nutrilett av ren slentrian och plågas av känslan av mat i magsäcken finns det mig veterligen inga siffror på.
Men något säger mig att vi är ganska många som inte kan samsas med kroppen helt.Vi kommer från olika bakgrunder och har olika yrken,men vi har ett samförstånd i att vi varit offer för självförnekelse,tvång och falska föreställningar om kroppen vi fötts med.

Metaforen kropp som skaver mot själen är underbart målande.Som en sten i skon.En tagg i sidan.Ett horn i sidan.Att ha ätstörningar är att vara inneboende hos fienden.Kroppen.Kroppen som inte alltid gör som man vill,som trilskas när man burit barn genom att dra på sig små häng,märken och utbuktningar som inte går att banta eller träna bort.En del ser det som skamligt,själv har jag gjort det medvetet trostiga valet att se det som äretecken eller stridsärr om man så vill.Det är mitt sätt att ge andra som lägger sig i min kropp,fingret.Fuck you.

Det är iår tjugo år sedan jag fick stifta bekantskap med ätstörningar första gången.Jag var fjorton år.Ett lagom roligt jubileum.Jag var bara en barnunge och fick lära mig att eftersom jag är kvinna kommer min kropp alltid att spela en stor roll i definitionen på vem jag är och vad jag har för möjligheter.Jag började hårdträna ett par år senare.Sprang.Tränade på gym tills jag blev bannad tills jag gått upp i vikt.Svalt.Trotsade.Ville kanske sätta fingret på den tunna eggen som skiljer normalt från onormalt och som vi kvinnor får att balansera på.Inte ätstörd,inte tjock,men lyckligt smal.Lydig.Vara till lags.Såsmåningom tog ilskan över och det hela vändes till något positivt.

Och jag är faktiskt glad att kraven på mäns utseende verkar ha ökat,iallafall att döma av all reklam för ansiktskrämer för män,hårfärgningsmedel för män med mera som poppat upp.När männen drabbas av något,då blir det nämligen liv i luckan!Hur smärtfria tror ni förlossningar hade kunnat vara om män fött barn?Retorisk fråga.

Och med risk för att låta överjävligt cynisk så tror jag att den dagen tonårskillar börjar stiga i statistiken som mer än 10% av alla ätstörningsdrabbade,den dagen kommer problemet att tas på allvar.Vuxna män är säkert någorlunda immuna.

Det är dags att vi kvinnor slutar vilja vara till lags på alla plan.Eller om det är för sent för oss att helt göra oss fria åtminstone ta ansvaret för att våra döttrar inte faller i samma fällor.
Jag anmäler mig som frivillig.


(kvinnan på bilden har på Aftonblaskans initiativ testat en pulverdiet.Om jag låtsas vara 6 år igen och att det är en finn-fem-fel-bild jag tittar på,så tycks enda skillnaden vara att hon verkar ha absorberat rejält med färg av något.Någon vikt har hon inte tappat.Och hon verkar inte ens ha behövt tappa någon)

Annonser

One Comment

  1. Du vet vad du snackar om du… tack!


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: