Att svara eller inte svara.Är det frågan?

Alltfler screenar sina samtal(för att använda ett anglosaxiskt uttryck jag tog med mig ur den förnämliga TV-serien Seinfeld).Där innebar det oftast att man väntade tills uppringaren börjat tala in på svararen innan man svarade,i vårt displaysamhälle innebär det att man först verifierar numret på nummerpresentatören som alla har numera.
Är det bekant?Vill jag tala med den som ringer?Vad fan vill någon med ett nummer jag inte känner igen mig?
Känns det igen?Är vi helt enkelt ångestridna så inihelvete över alla armar och tentakler som kan nå oss i badrummet,i sängen,vid frukostbordet,när vi har sex?

Numret på presentatören är å andra sidan ofta antingen skyddat eller okänt eftersom många samtal från myndigheter,företag,vårdcentraler och sjukhus går genom växlar.Andra kommer från privatpersoner som valt att slippa listas på Eniro av olika skäl.
Kanske är de okända privatsamtalen rent av ännu mer skrämmande,något säger mig att så kan vara fallet.
Att människor skulle vara så rädda för telefonförsäljare köper jag inte.De kan man utan större problem tacka nej till eller be fara och flyga om budskapet inte går fram.De är vana och bryr sig förmodligen inte.Själv har jag iallafall ytterst sällan drabbats av automatiska uppringningar från säljare.
Jag tror faktiskt helt enkelt att det är någon slags informationsåldersvariant av social fobi som ger sig tillkänna snarare än telefonförsäljarskräck.Men det vill vi kanske inte erkänna i vårt tidevarv av social mani.Det är fult att vara rädd för sociala kontakter.
Eller kanske är det paranoia om man så vill.Förr var det ett statustecken att ha en svarare som blinkade när man kom hem,då var man någon.Nu vill man vara ifred.

Jag säger det direkt,jag är själv telefonbränd.Hyresgästföreningen i en Göteborgsförort lyckades vid något tillfälle tillexempel koppla sitt larm till min mobiltelefon.Resultatet blev att varje gång deras rörelselarm gick(ofta,tydligen för att någon slarvade med att slå av och på det)ringde min mobil och en automatisk,metallisk röst förkunnade att ett larm utlösts.
Jag fick ringa runt till både Telia och Hyresgästföreningens regionalkontor för att reda ut saken.I början skyllde de bara på varandra-sedan lyckades någon äntligen få slut på terrorn.

Senare ringde människor som jag misstänker skulle till just samma Hyresgästförening fel och jag fick ofta frågan om de kunde få ”hyra lokalen”.Mitt nummer hade förbannats av Hyresgästföreningen.Men jag ville inte byta för det är lätt att komma ihåg,ett sk ”guldnummer”.
-Vilken lokal?,frågade jag alltid artigt och försökte tala om att jag inte hade någon lokal att hyra ut.Jag slutade tillsist svara när samma nummer dök upp igen.Det kändes bättre än att dra till med svordomar.
Detta avlöstes i sinom tid av ett par märkliga samtal från ett annat land där någon talade ett språk jag inte förstod och när jag svarade på engelska fick jag veta att mitt nummer dykt upp på personens nummerpresentatör.My ass att det hade såvida inte jag ringt utlandssamtal i sömnen alternativt att min telefon nyttjas av spöken.

På en gammal adress vi hade fick vi när vi flyttade in ett nummer som tidigare tillhört ett företag som av allt att döma upphört att existera och lösts upp i tomma intet.Kunderna var tydligen helt ovetande iallafall.
Och ideligen fick vi samtal som skulle till ”personalchefen”.Tillsist orkade jag inte svara artigt längre.Jag fräste av och bad dem fara åt helvete.Det var väl någonstans vid tionde felringningen det brast och svaret som sådant visade sig ruskigt effektivt.Ingen sade emot längre.

Jag är alltså telefonbränd.Och har hemligt nummer.Telefonen som sådan skulle jag inte vilja vara utan.Varken mobilt eller stationärt.Sanningen att säga har jag aldrig direkt reflekterat över om någon kanske väljer att inte svara om det dyker upp ett ”skyddat nummer” på displayen.
Jag bryr mig å andra sidan inte särskilt.De som känner mig svarar.Ringer jag på en annons eller liknande förväntar jag mig att vederbörande tar emot de samtal han/hon får.
Ringer jag myndigheter,skola och andra inrättningar så bryr de sig inte heller.Med andra ord ringer jag inte många okända privatpersoner som skulle kunna tänkas rygga tillbaka för ett skyddat nummer.Om det nu ändå är så,det är smällar jag får ta.För med det hemliga numret har jag sluppit många irriterande påringningar,försäljarna är helt borta.

Men jag är en callscreener i perioder,såvida inte barnen är i skolan eller på någon aktivitet.Det kan ju gälla dem.Mobiltekniken har nämligen gjort att människors ringande blivit alltmer aggressivt.De ringer om igen om man inte svarar första gången,ibland med några minuters mellanrum.Man ska ju finnas någonstans där det går att nå en,inga ursäkter duger om man har en mobil i fickan.Ibland kan man rent av bli ställd till svars som ett oregerligt barn om man inte svarat varken på mobil eller hemma.Jo,det är sant!

Och jag inser ibland att jag trots teknikens under avundas de människor som var tvungna att gå till närmaste granne eller butik med telefon när de behövde ringa.Vad mycket trams de slapp.
Jag är ändå ganska trygg i vetskapen att mitt hemnummer inte finns på Eniro och att samtalen därför är någorlunda legitima.Vårt privatliv krymper och kraven på nåbarhet ökar.Med en rasande hastighet.Och där någonstans måste jag sätta upp handen och säga stopp.Iallafall mot dem som inte har något med min familj att göra.Även om jag kan bli trött på dem som likt tjuriga barn med jantekomplex talar om att om den som ringer upp tror att han/hon är något genom att ha hemligt nummer så tänker jag fan inte svara heller.

Så nu är det stopp för SIFO-undersökarna som slumpat fram mitt nummer och vill veta vilka bindor och frukostflingor jag köper just när jag ska göra middag,barnen är trötta och jag är som tröttast i huvudet.Eller när vi äntligen fått barnen i säng och försöker njuta av stillheten.Då vill jag inte snacka bindor,iallafall inte utan ersättning för besväret.

Gör som Seinfeld när han blev uppringd av en telefonförsäljare nästa gång du får ett oönskat samtal från någon som vill sälja tjänster du inte vill ha:
-Jag har inte tid att prata just nu,kan jag få ditt hemnummer och ringa dig sedan?
Försäljaren hummar då förmodligen lite förvirrat och säger slutligen:
-Så kan vi inte göra.
-Varför inte det?Gillar ni inte när folk ringer er hemma?
-Eh,nej…
-Dåså,då vet ni hur jag känner mig.Adjö!
Klick.Problem solved.