Skip navigation

Jag har aldrig varit någon muntergök,det vet alla som känner mig.Jag kan vara tvär,taggig,cynisk,anti likväl som flamsig,tramsig och levnadsglad,men ingen muntergök.Ingen minglare.Min mor försökte på olika sätt råda bot på denna brist genom att skicka in mig i olika pinsamma sociala situationer som barn,men utan större framgång.
Jag har plågats av något slags ställföreträdande medlidande för tillvaron sedan tonåren när min mamma ständigt ojade sig över att jag gick klädd i svart och lila jämt,”som om jag var på väg till en begravning”.
Det var mitt sätt att hantera det svåra,att bli vän med det.
Men till och med jag kan urskilja en smärtgräns.Jag kan knappt öppna en tidning längre för jag kan inte värja mig mot ångesten som väller ut ur sidorna.Eländet och de som lever genom det,journalismen,spekulationerna,utsattheten vi alla kan råka ut för och så vidare.

Knivhuggna småbarnsmammor(jag sänder en medlidandets tanke till mamman och hennes anhöriga,men avhåller mig från att länka till artiklar eftersom jag redan antar att alla vet vad jag talar om),mördade barn,fattigdom,orättvisa,brist på empati,socialdarwinism.Listan kan göras lång.
Som förälder är det frestande att drabbas av rent primitiva överbeskyddarinstinkter.Om jag föll för dem varje gång jag läste om pedofiler,mördare och andra sjuka individer skulle barnen inte få gå ensamma sin tre minuters skolväg,inte få gå till kiosken på hörnet själva eller tala med andra än de jag först godkänt.
Jag kämpar med gränsdragningen mellan skräck och realitet,en balansgång som är svårare ju mer man tänker på den.Kanske borde jag vara tacksam mot misärens månglare för att de underrättar mig om tillståndet i världen med en extra eländestwist så budskapet går fram.
Kanske borde jag förbanna dem för att de inte låter barnen gå förbi en kiosk med tidningsförsäljning utan att konfronteras med mord och skräck dagligen.Eller slå på TV:n mitt på dagen utan att få se Mikael Persbrandt utdela en käftsmäll i någon polisserietrailer,alternativt någon närgången studie av våld och död i en Wallanderpåannonsering.Man får vara på sin vakt.

Jag sänder härmed en saknadens tanke till min mormor och morfar som växte upp i ett helt annat samhälle och önskar att mina barn fått höra berättelserna från deras barndom och liv.Men det går inte,för mormor är död sedan 1995 och morfar sedan 1987.Mormor som föddes mer än två månader för tidigt 1923 och överlevde mot alla odds trots att hon vägde under kilot.Mormor som aldrig gav upp.Det slår mig att jag saknar förankringen bakåt,de gamla i mitt liv som gav mig en livlina att hålla i när omgivningen kändes för främmande,en bakgrund,en bild av en annan tid,människor som inte kommer tillbaka och som bar på viktiga ledtrådar till vår bakgrund och vilka som kom före oss.
Nu är det snart bara mina föräldrars egogeneration och framåt kvar.
Skriv ner vad dina gamla släktingar minns innan de är borta.Jag önskar jag hade haft vett att göra det.Jag törs nästan lova att dina egna barn kommer uppskatta det en dag.

Annonser

One Comment

  1. Jag håller med dig i allt. Själv är mina farfäräldrars generation (min farmor) som jag utväxlar mina frågor med. Mina egna föräldrar har växt upp i egogenerationen och de verkar inte alls tagit tillvara på de äldres erfarenheter.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: