Skip navigation

Kvinnodagen kom och passerade,relativt obemärkt för mig erkänner jag lite lagom skamsen.
Eller ja,min skam är väl ganska politiskt korrekt betingad.Bry dig eller skäms.Man ska ju bry sig om kvinnodagen.Missförstå mig rätt nu,jag bryr mig.Men härnedan kommer mina invändningar för den som undrar och kanske rent av tycker att jag är en skit som säger att jag inte bryr mig så mycket om 8:e mars som högtidsdag.
Vi bodde en gång vid en av Göteborgs mest politiskt aktiva gator och majoriteten av demonstrationerna,kvinnodagen,första maj och diverse annat,passerade utanför vårt köksfönster.En del av dem deltog jag själv i en gång.

Numera är jag blandannat slentrianmedlem på ett par communities för kreativt skrivande,trots att jag själv känner mig dränerad på inspiration för närvarande.Vem vet,den kanske kommer igen,men läsa kan man ju alltid göra när man har några minuter över.En del är läsvärt.
Främst på ett av dem fylldes listorna med kvinnohyllningar främst signerade medelålders kvinnor och även några yngre män.Somliga var sinnliga,vackra beskrivningar av nu gamla mödrar som levt strävsamma och händelserika liv genom årtionden som säkert inte var särskilt jämställda.Först blev jag lite rörd och stolt över att vara just kvinna.Läste och sög åt mig som en torr svamp,fast jag inte direkt lider brist på uppskattning härhemma.Men jag har ju ingen rätt att ta åt mig någon ära av vad de åstadkommit.
Bara för att jag är kvinna är jag inte förträfflig.

Fina ord där traditionella ”kvinnliga kvalitéer” som omsorg,kärlek och osjälviskhet lyftes särskilt fram.
Bland annat fick man veta att som kvinna älskar man andras barn som sina egna och framför allt förväntas man vara osjälvisk i alla lägen.Madonnan ja.Känns hon igen?

Där började det plötsligt kännas som när man lyssnar på en gammal vinylskiva och nålen fastnar i en ful repa.Plötsligt låter det inte så fantastiskt längre.Vad fan säger de,tänkte jag.Måste jag älska andras barn precis lika mycket som mina egna,bara för att jag är kvinna?Måste jag vara uppoffrande in absurdum?Och om jag INTE kan vara så fläckfri?Jag började vrida mig lite generat där jag satt.
Förväntas jag ha 95% av mina egenskaper gemensamt med andra människor av mitt kön bara för att de är kvinnor?Är det så?
Men herregud,min själsfrände här i världen råkar vara en man dessutom.Honom känner jag mer samhörighet med än någon kvinna/tjej,förutom mina döttrar då.

Och plötsligt kändes de vackra orden som ett tungt ok.Medioker kvinna.Kan inte älska andras barn fullt lika mycket som mina egna.Kan inte alltid vara osjälvisk och försaka mig själv.
Medioker kvinna,varken madonna eller hora.Bara människa.Medioker kvinna!
Men säger ni,det är ju inte det kvinnodagen handlar om egentligen.Nej,jag vet.Men jag känner mig mycket obekväm i att vara kvinna mer än människa.För så verkar det oftast bli.Dock sänder jag en tacksamhetens tanke till de kvinnor som gjorde mitt fria liv möjligt och hoppas att jag själv kan bidra med någonting till mina och andras döttrar.

Och jag avslutar med en önskan;glorifiera inte mitt kön lika lite som nedvärdera det.Se mig för den jag är och inte på grund av tillskrivna egenskaper,hur fina de än är.Jag vill först och främst få vara den felbara människa jag en gång fötts som.Utan att behöva skämmas för det helst.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: