Skip navigation

Det driver fötter iland i Kanada.Ingen vet vems de är och alla är högerfötter iklädda sneakers.Frågan är hur de nu ska hitta resten och den skyldige.
Verkligheten överträffar dikten säger vi ju ofta utan att riktigt tycka att så är fallet,eller gör vi?

Antingen är verkligheten lika skruvad som dikten,eller så har någon knäppgök känt sig inspirerad till illdåd.Kanske av kriminalserieboomen.
Vad som vore,om möjligt,ännu mer skrämmande(men mer kul) vore om verkligheten började överträffa den som de,kanske påtända,manusförfattarna av skruvade serien Days of our Lives får betalt för att peta ur öronen som gammalt vax.
Och här skulle jag kunna fortsätta sitta och raljera om den här såpan som alla mammalediga någon gång stiftat bekantskap med.Hade jag varit ung hade jag liksom Hammar och Wikingsson kallat den ”flummig”.
Men nu säger jag skruvad.För den är skruvad.Se ett avsnitt så fattar du.Gillar du den på fullt allvar(alltså inte för dess komiska kvaliteter)så släng dig i väggen.

För mig skedde det sommaren 2000.Vi bodde centralt i Göteborg och andre sonen var cirka 11 månader gammal.Matlusten var skral och det var först framåt lunchtid jag kunde få i mig något.En kokt majskolv.
Pulversoppa.Yoghurt.Och slog på TV:n när barnen sov middag.Det var klibbvarmt ute och eftersom vi inte hade balkong så satt jag väl på en kudde på golvet och halvsov med tallriken i handen.
Och där var den.Så katastrofalt dålig att man borde kastat upp lunchen och stängt av.Men jag såg på den ibland.Skrattade.Den var löjligt beroendeframkallande,för den erbjöd en stunds kravlös,hjärndöd underhållning.
För den som är obekant med fenomenet Days of our lives kan jag berätta att det är en evighetssåpa som tydligen rullat sedan sextiotalet med till viss del samma skådespelare.Några har kommit till allt eftersom,men de verkar tydligen gärna bli kvar i minst tjugo år.Den utspelar sig i en liten stad där alla är släkt på det ena eller andra viset(det är kanske därför de beter sig så underligt,det finns ju skäl till att man inte får gifta sig med närmare släkt än kusiner) och där människor blir besatta av djävulen,får inplantat i skallen och antingen arbetar som advokater,poliser,läkare eller står i Brady´s pub.Eller arbetar och arbetar.

Det är polariserat,sjukt och lätt att skilja mellan gott och ont.Och den är omåttligt populär har jag märkt.
Det finns hela fansidor och forum dedikerade till denna såpa som verkar vara skriven av ecstasytuggare som måste ha väldigt kul när de sitter där och hittar på nästa twist som folk ska sitta och diskutera på olika forum.Jag minns att jag tänkte att det här borde man ju syssla med.Skriva manus,inte läsa arkeologi.
Men så beslöt jag mig för att istället jobba på att komma över min cynism.
Days of our lives förblev en kuriosaparantes som jag hyser en hatkärlek till.

Jag jobbar ännu på det.
Under tiden kan ni om ni vill roa er men Pet shop boys excellenta låt och video ”Being boring”,studera den och fundera på vad som nu faller er in under tiden.

Och så är Alex Schulman & co tillbaka,utskällda av Steffo och deras blogg(för den har jag besökt)är full av tramshumor som får mig att inse att jag har halva alfabetet av bokstavsdiagnoser på halsen.
Jag skrattar!Och känner mig sedan som en omogen tönt som skrattar åt Henrik Schyfferts påstådda analkulor på golvet i Calle Schulmans sovrum.Som i förbigående sagt ser ut som vilket rum som helst någon student bott i.Ja,jag vet.Jag är fruktansvärt omogen ibland.Kanske för att jag tycker Steffo är för full av cigarrer och whisky för sitt eget bästa.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: