Skip navigation

Nostalgin skriver min generationsfrände Fredrik Strage om i en krönika i DN,nostalgin som när du blir medveten om den för dig ett steg närmare medelålders,den inbillade,den ljumma,den skrämmande,den som säger att det nya nu börjat skrämma dig och inte fascinerar dig fullt så mycket.Du är för alla under 20 gammal liksom min då 34-åriga mamma var uråldrig för mig när jag gick på högstadiet.
Blaserad.Desillusionerad.Den som tröstar dig när du slutat jaga nya upplevelser och slår dig till ro med dem du har med dig.
Nostalgi betyder förresten i runda slängar ”hemlängtan”(av grekiskans nostos(hem) och algos(sjuka).
Jag sprang på en bok om nostalgiprylar på biblioteket för ett par veckor sen och jag blev väl inte direkt förvånad över att se att min barndoms prylar(scratch ´n sniff-stickers,luktsuddisar och monchichi tillexempel)nu räknas som kultigt.
Men det var också lite plågsamt,sorgligt.Att tiden gått så fort.Det är just känslan av att allting rinner som gör skolåterträffarna så plågsamma,att livet är så kort.

Jag åldras just nu,som alla andra.Skillnaden mellan mig och Kentphlikkan,17 år,är att den epok av frigörelse och upplevd odödlighet hon lever i just nu är en genomlevd historia för mig.
Det jag kallar ”när jag var ung”,ibland med skammens rodnad på kinderna efteråt.Det som hon kommer berätta om när hon blir äldre är samma som jag,den tid hon växte upp i,vem hon blev kär i första gången,hur man klädde sig,vad som var inne.På åttiotalet var det utsvängda byxor jag aldrig,aldrig skulle tagit på mig.Fem år senare tog jag på mig dem.Idag undrar jag varför.
Jag har börjat få ett behov av att berätta min historia,hur ointressant och medioker den än är.Hur det var ”när jag var ung”,även om det inte känns som några eoner sedan.Mitt liv är inget märkvärdigt,jag har inte rest särskilt mycket,knullat särskilt många eller känt många coola människor.

Det spelar ingen roll.

Jag var exalterad på min första popkonsert 1986.Jag var faktiskt det även om jag ironiserat bort den idag.
Barnen har börjat fråga om hur det var ”när jag var liten” och jag tycker,lite till min fasa,om att berätta om det.
Jag minns att jag för några år sen gick igenom säckar med gamla prylar i den fd ”gillestugan” i mitt föräldrahem,mest letade jag efter skrivhäften med brutala karikatyrer(av lärare) och rätt avancerade serier som klassens clown,en av kverulanterna,drömmaren och serietecknaren ritat och gett mig på avslutningsdagen i nian.Han satt längst bak i klassrummet varenda dag i tre år och iakttog med sin penna i näven.Han arbetade sig med van penna bakifrån häftena och framåt,det blev inte mycket skrivet i hans böcker.Några demonstrativa rader på första sidorna kanske.

Fick han en fråga svarade han med ett torrt skämt och belönades med skrattsalvor.Dum var han inte.Han var bara annorlunda.Ville inte,eller kunde inte,koncentrera sig.Han visste att han låg så nära att bli klassad som tönt att han valde en säker väg undan ungars mer skoningslösa behandling av avvikande,och gjorde avvikandet till sin styrka.Han kunde teckna.
Det som andra beundrade honom för och bad därför honom rita serier om Geten,Räkan,spott-Rolf,Åke tråk och andra lärare som väl gjorde sitt bästa men inte lyckades uppnå någon popularitet alls.
Den här killen och jag hade varit lite småkära på ungars vis sedan tvåan men det blev aldrig mer än så.
Men så sista dagen innan vi skildes åt han gav mig sina serier som memento.Eller ja,kära och kära kanske vi aldrig riktigt var.
Vi var båda tecknande drömmare,kassa på matematik och idrott dessutom,som hellre hade velat vara någon annanstans.Vi blev en sorts fränder för att vi båda försökte överleva i en värld som inte riktigt passade oss.Inte för att vi alltid försvarade varandra(för det gjorde vi inte),men vi förlät varandra för att vi då och då tvingades spela med de andra och kanske till och med skratta åt varandras svagheter i andras närvaro för att inte sjunka i allmänstatus.

Jag har googlat på hans namn,han studerar numera filmregi och bor i Göteborg.
Jag hittade aldrig häftena igen,men jag hittade en bunt stenciler från 1982 med information om friluftsdagen i november samma år och klasslistan varav många nu heter något helt annat och någon rent av dött.
Det var en blandad upplevelse av fniss och klump i bröstet av saknad.

Minnena börjar tidigt,från hur min morfars piptobak av märket ”greve Hamiltons bladning” luktade och hur jag lärde mig spela schack av honom till hur det var att växa upp utan kabelteve och internet.
Jag har kommit på mig själv med att tänka ”fan vad ungarna har det bra nuförtiden.De behöver aldrig jaga utlånade böcker på bibblan till skolprojektet,det räcker att kunna stava till Google”.Suck.

Hur min första lägenhet såg ut(en tvårummare med högt,utsiktsrikt och blåsigt drömläge för en nyhemifrånflyttad,förvärvad..hrmmm..genom ”kontakter”) och att jag delade den med en tjej som tillsist mer eller mindre lät en pojkvän flytta in på den redan trånga ytan,hur han sedan stack till Paris utan att be henne följa med,hon grät och skar sig och strax därefter träffade jag min blivande man.Slutade tänka på politik så mycket,blev kanske lite lugnare.
Flyttade till en mindre lägenhet och blev gravid.Och jag inser att jag inte riktigt hunnit med allt som funnits däremellan.Inte är jag 34!Jag är 34.


(Laserdiscen kom 1978 och slog aldrig igenom på allvar eftersom den dels var stor och klumpig som en LP-skiva,dels dyr och sedan på nittiotalet golvades av DVD-n.Men är den kult?)

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: