Skip navigation

ibland.Den har kommit tillbaka i sin jobbiga skepnad efter att ha legat lågt några veckor.
Och det är just det som är det värsta med den,att man aldrig riktigt vet vad den har i beredskap åt en och när den sätter upp långfingret i ansiktet på dig.
Om man kan få gå den där långpromenaden med hunden utan att plötsligt få så ont att svetten bryter fram i pannan.Om den ska hålla sig borta medan man sitter på föräldramötet.
Hur ska de kunna veta varför jag plötsligt tvingas resa en mur runt mig själv för att det gör för ont?Varför känns det plötsligt skamligt att ha värk?Varför känns det plötsligt jobbigt att någon annan tittar på mig när det gör ont?
Kanske för att den kan inbilla en att man inte ens förtjänar ett par nya skor och för att den kan få små vardagliga ting att kännas som ett berg som plötsligt reser sig i den lugna skogen och som måste klättras över.

If you can´t beat it,deal with it säger jag åt mig själv.Jag tar naturmedel,motionerar så gott det går utan värk,försöker ignorera den och blockera ut den ur mitt liv.Om det egentligen hjälper vet jag inte,men jag försöker inbilla mig att det gör det.Och det är väl,som Mark Twain sade en gång,det enda man kan kräva av ens en läkare.
Att han eller hon ska inbilla en att man är frisk eller att det inte gör så ont som det faktiskt gör.

Efter kvällsrundan med tokhunden Nemi brukar jag ta en mental kvällsrunda bland de två största dagstidningarnas rubriker,mest kultur och existentiella frågor eftersom politik får mig att känna mig korkad numera,så många som är bättre belästa inom området som det finns.Hursom.
Jag snubblade ikväll över historien om kvinnan som tillbringar ett halvår varje år i en grotta på Gotland.Namnet Maninna låter taget och den tanken stör mig en aning först,jaha,en newageare till som vill leka jordgudinna.Varför inte ta namnet Gaia med en gång?Men det är värkdemonen som talar.Den som ska irritera sig på saker.
Jag läser vidare och sväljer sarkasmerna.Ömsom förstår jag henne och ömsom inte alls,hon är ingen kuf i mina ögon,men feta spindlar vill jag inte ha i taket.Ensamhet kan till och med jag hitta nog i min vardag utan riktigt så drastiska åtgärder.

Jag skulle inte kunna bo i skogen ensam.Nätterna skulle bli förtvivlat långa.Att veta att det smyger nyfikennissar och andra gökar i buskarna skulle göra att jag inte ens skulle kunna sova.Ja,jag är mörkrädd,jag var det inte förr då jag kunde gå ensam hem från krogen varenda helg,men numera vet jag bättre.
Ja,jag är aningen rädd för en del människor.Därför skulle jag inte kunna bli eremit,jag håller mig hellre i närheten av dem jag litar på så känns de jag inte litar på mindre hotande.Och ensamhet kommer väl resten av mitt liv förbli några stunder i badrummet och på hundpromenader.Jag tror inte jag behöver mer.

Annonser

One Trackback/Pingback

  1. […] Smärta är som ett levande väsen « Hur mycket jag än tar finns det lite kvar! 23 01 2008 Smärta är som ett levande väsen « Hur mycket jag än tar finns det lite kvar! […]

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: