Skip navigation

Om julen som ångestdemon kan man läsa i SvD idag.Inte julen ur de ensammas perspektiv då,utan den här gången främst ur den moderna flerpartsbarnfamiljens perspektiv,med medföljande svärföräldrar,ex och andras barn.Barn som ska delas upp enligt de vuxnas önskemål och tid.Med treåringars millimeterrättvisa.

Och de nya självförverkligande mor och farföräldrarna förstås.(Den lilla behornade cyniker-djävulen i mig undrar förresten över begreppet/prefixet ”bonus” som används numera istället för det befläckade och aningen skamliga ”styv” som man använde när jag var barn,är det puts eller älskar verkligen dagens ingifta föräldrar/barn sina ofrivilliga barn/föräldrar mer?Är ordvalet ett tvunget resultat av tron på ordets mildrande makt?Kanske de faktiskt gör det,vad vet jag…;-)).
Även om maken och jag är lyckligt lottade som slipper barnuppdelningsmoment och utan särskilt besvärande egna självhävdelsebehov stör julen mig en del sen min egen lagom dysfunktionella barndom.Då man kände sig som julrekvisita.Gör aldrig barnen till det.Fira julen på deras villkor,eller inte alls.
Ja,hursomhelst så har vi ju egogenerationen då,födda på 40-talet och framåt,de relativt nykläckta mor och farföräldrarna,dit mina egna föräldrar hör.De som är vana att få som de vill.Deras egna föräldrar blev ju självuppoffrade mor och farföräldrar av den gamla klassiska bullbakande,barnpassande och fågelholksbyggande generationen.De var inte vana att resa på weekend-kryssning med nya pojk/flickvännen,åka på tarmsköljningskurer och gå på kurser hos självförtroendecoacher a´la Mia Törnblom,framgångsteoretiker på en närmast religiöst läskig aliennivå:

alien
(får man inte ångest av sådana här böcker om man inte redan har det så vet inte jag!)

De verkade inte ens behöva det!Min mormor var en bestämd mystant av den gamla sorten som knappt dagens barn vet vad det är.Lite rädd för vad andra tyckte visserligen,mån om anseendet,men på ett gulligt vis.Inget som störde.Hon och morfar brukade som mest gräla när han vägrade anpassa sin favoritmat(korv,stekt potatis,lättmjölk,Wasa husman och lätt&lagom) efter det faktum att han som gammal fick diabetes,och när han inte hämtade UPP glassen från frysen i källaren utan ställde sig där och åt av den i tron att hon inte anade vad han sysslade med.
Men nutidens mormor och morfar har större krav.Och det må de väl få ha då,förändring är nödvändig och oundviklig,blabla.Men ge åtminstone barnen en jul på deras villkor iår!Oavsett vilken familjekonstellation du lever i.Skit i livsstilsmagasinens ideal,gräla ut utom barnens syn och hörhåll innan jul om ni måste så allt är utrett och skit sedan i statusen.Handla på rean och dela ut julklapparna i mellandagarna eller till nyår istället.Jag lovar,det är oerhört skönt.Ta er lyxen av att ha flera julaftnar så slipper ni tjafsa om en enda kväll.

På det personliga planet är jag oerhört lycklig över att min son nu är på bättringsvägen och snart får komma hem!Jag är en ångestdrabbad mamma när sådant här inträffar,jag får gråtattacker och vill inte släppa barnet ifrån mig.Det är väl en miljöskada jag fått av att ha anhöriga som arbetar med svårt sjuka barn,som sett hur det kan vara.
Och jag har satt saxen i mitt tyg:-),ett par halvfärdiga sparkbyxor ligger och väntar på nya krafter från tröttmamma.

Annonser

3 Comments

  1. Barns om julrekvisita. Ha ha ha – underbart. Nu vet jag vad jag ska kalla mina i jul *fnissar* Skämt åsido, jag älskar julen. Därför börjar jag och ungarna (som ärvt min julkänsla och töserna är 14 och 16, 25 åringen har flyttat) med julen fullt ut redan första advent. Lagom till jul har vi lyssnat på alla våra julskivor, myst i julefriden och dofterna, proppat i oss mängder med knäck, lussebullar och glögg (alkoholfri Tindra, på choklad och pomerans är årets favorit) planerat julklappar, slagit in dem och jag vet inte allt. Själva julkäket och det där julklappsöppnande blir det på julafton förstås och ungarna är inte bortskämda precis… Efter jul och nyår är man ju less på allt pynt och julande. Oavsett om man började med den dagen innan julafton eller den första advent. Men tiden före.. härligt och mysigt!!! Därför längtar vi redan efter nästa jul då vi packar ned den efteråt.

  2. ps, fint att sonen får komma hem. =D

  3. Tack=),jo jag kan nog älska julen jag med,men när jag var liten var förberedelserna ofta stress och negativ spänning,sånt sitter i;-)


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: