Man måste inte älska en och inte heller alla

Polyamori är ett ord som låter väldigt vackert.Så vackert som det kan bli.Det betyder alltså att man älskar många samtidigt.Jag har full förståelse för att man kan känna så,dessutom är inte all kärlek sexuell.Samtidigt kan jag inte tänka mig att leva så själv,som levt med samma person i elva år och fortfarande är lika lycklig med det,sju barn senare.Jag behöver ingen annan i mitt närmaste liv,och skulle inte kunna älska någon annan på samma sätt eller ens i närheten.Men det finns säkert andra som känner annorlunda.Respekt för det.
Men som dotter till en far som vandrade runt mellan olika förhållanden och ibland hade flera samtidigt vet jag att det har en baksida som jag har svårt att bortse från.Det var alltid gråtande,svärande,förtvivlade tjejer på telefon,svartsjuka,arga brev och kort som damp ner i hans brevlåda de gånger jag gick dit efter skolan,jo,jag hade egen nyckel och kunde förstås inte låta bli att tjuvkika på korten ibland.
Pappa hävdade sin rätt att leva som han ville.Här skedde det inte på alla inblandades villkor fullt ut,för uppenbarligen älskade de honom så mycket av någon anledning att de först trodde sig vara beredda att leva med att han strulade runt,kanske trodde de att de kunde ändra honom,men så tog deras svartsjuka över.Att han skulle välja just dem tillsist hoppades de säkert.Men så blev det ju aldrig.Än idag är han samma vandrare. Och så är livet.En del väljer att vandra för att de någon gång förlorat sin tillit.Andra för att de trivs med det och funnit andra som trivs med det.Andra väljer att stanna med en och samma kanske hela livet för att det råkar vara så att just den personen och ingen annan är den man vill vara med.

Efter att ha läst den nu så omtalade Isprinsessan av Camilla Läckberg konstaterar jag ånyo att de timmar man ägnar åt en dålig bok får man aldrig igen.Liksom de minuter man slösurfar genom kändisnyheter på MSN en stulen morgonstund.Tänk på det;-)!