Skip navigation

Polyamori är ett ord som låter väldigt vackert.Så vackert som det kan bli.Det betyder alltså att man älskar många samtidigt.Jag har full förståelse för att man kan känna så,dessutom är inte all kärlek sexuell.Samtidigt kan jag inte tänka mig att leva så själv,som levt med samma person i elva år och fortfarande är lika lycklig med det,sju barn senare.Jag behöver ingen annan i mitt närmaste liv,och skulle inte kunna älska någon annan på samma sätt eller ens i närheten.Men det finns säkert andra som känner annorlunda.Respekt för det.
Men som dotter till en far som vandrade runt mellan olika förhållanden och ibland hade flera samtidigt vet jag att det har en baksida som jag har svårt att bortse från.Det var alltid gråtande,svärande,förtvivlade tjejer på telefon,svartsjuka,arga brev och kort som damp ner i hans brevlåda de gånger jag gick dit efter skolan,jo,jag hade egen nyckel och kunde förstås inte låta bli att tjuvkika på korten ibland.
Pappa hävdade sin rätt att leva som han ville.Här skedde det inte på alla inblandades villkor fullt ut,för uppenbarligen älskade de honom så mycket av någon anledning att de först trodde sig vara beredda att leva med att han strulade runt,kanske trodde de att de kunde ändra honom,men så tog deras svartsjuka över.Att han skulle välja just dem tillsist hoppades de säkert.Men så blev det ju aldrig.Än idag är han samma vandrare. Och så är livet.En del väljer att vandra för att de någon gång förlorat sin tillit.Andra för att de trivs med det och funnit andra som trivs med det.Andra väljer att stanna med en och samma kanske hela livet för att det råkar vara så att just den personen och ingen annan är den man vill vara med.

Efter att ha läst den nu så omtalade Isprinsessan av Camilla Läckberg konstaterar jag ånyo att de timmar man ägnar åt en dålig bok får man aldrig igen.Liksom de minuter man slösurfar genom kändisnyheter på MSN en stulen morgonstund.Tänk på det;-)!

Annonser

4 Comments

    • farsanmittilivet
    • Posted januari 16, 2008 at 4:53 e m
    • Permalink
    • Svara

    Fanken vad bra blogginlägg!
    Ibland känner jag mig som en sådan där vandrare trots att jag lever i ett förhållande sedan länge. Har varit ute och vandrat ett par gånger dock men inget som min äkta hälft känner till. Men jag funderar mycket på varför jag är sådan ibland. Det händer att jag trillar dit då och då och jag undrar om jag någonsin kommer att få ro i själen. /M

  1. Nej,det är mycket man bär med sig som påverkar val och vägar,därför vill jag aldrig döma ens min pappa;-)Tack för din kommentar!

  2. Det är skönt att du skriver så respektfullt om människor som inte funkar som du.

    Men det du skriver om din pappa är inte norm för polyamori, jag skulle inte ens betrakta det som polyamori. Polyliv kan man inte leva bara för man vill, med någon som inte känner att det är okej. Skulle mitt polyhjärta inte funka för min man, skulle vi inte kunna leva ihop.. alls.

  3. har föresten skrivit om ämnet själv… http://minatankar1.wordpress.com/2008/03/25/12/


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: